Huldas granhäck har de redan huggit ner!
Ja nu är vi hemma i Milton igen. Vi reste från Kabetogama igår morse lite över 7 och åkte i ösregnet till Sankt Paul och kom dit vid 4 tiden. Det var svårt för Arthur att köra för vägarna var som is så hala av regnet och det regna hela tiden. Genevieve hade det så vackert. Hon bodde på bottenvåningen. Ett stort vackert vardagsrum där det var så artistiskt möblerat. Matta från Sverige och flera andra saker därifrån, ett stort bäddrum, kök och badrum. Så trevligt allting. Vi fick kaffe och senare en god sallad, hönssallad, potatis och mjölk. Edith, Barbara och jag låg hos henne. Arthur, Anna och David fick åka 13 mil bort för att få rum. Så var det söndag morgon och de kom till Genevieve alla och drack kaffe, frukost. Sen reste vi lite före 9, men nu var det vackert väder men kallt. Ja i går kväll körde Genevieve ut med oss en stund för att se på staden. Den är så vacker, stora vackra parker och vackra hem. Breda gator och så körde vi över Mississippi floden och kom till den lika vackra staden
Minneapolis där så många svenskar bor.
Vi steg ur bilen och skulle se Minnehahafallet men det var nästan alldeles uttorkad just nu. Så körde vi till en plats var alla har sina affärer. Ett väldigt hus, det var öppet så vi kom in, men affärerna var inte öppna så sent men vi gick omkring och såg in i alla affärerna. Det var ju bara glasväggar. Allting som man kan tänka fanns ifrån alla slag av levande djur till den minsta lilla småsak, kläder av alla slag, skor, porslin, glas, smycken. Och alla leksaker som kunde tänkas och mer till. Den kallas söderdalen på svenska. De hade en fågelbur som gick från golvet och högt över andra våning fullt med små kanariefåglar som sjöng så det ekade och där nere hade de en stor damm med springvatten och stora guldfiskar. Där nere var bord och stolar som man serverade kaffe och där var gjort gator och gångar som om man satt ute fast det var inne.
Jag skulle väl tala om hur vi hade det innan vi reste. På kvällen sutto vi i det stora rummet och sjöng flera sånger och jag läste aftonsolen sjunker bakom bergen och min frälsnings gud jag tackar dig. Det var en underbar vecka vi hade tillbringat där och det var så skönt på kvällen. Så vakna jag på morgonen vid att Arthur gick och tände eld i den öppna spisen och det brann så friskt när vi andra kom upp och det var kallt och skulle regna. Arthur lagade frukost och sen diska jag. Carl torkade. Så var det att packa in i bilarna allt vi hade. Ja sen idag har vi åkt en väldigt vacker väg , långt stycke utmed Mississippifloden . Så var det nästan hela vägen kullar och berg och så små städer. Vi stanna för lunch på en plats och det var många vackra farmer där norska först kom och slog sej ner emellan bergen. Det liknar mycket vad de var vana vid i Norge. Ja det var en härlig färd men skönt att komma hem igen.
Senare kom Carl och hämta Edith. Lilla Betty hade kommit hem ifrån sin doktors undersökning och de kunde inte göra något för henne. Det var så ledsamt för alla och Edith var ledsen. På måndag tvätta Anna och jag. Påta till i jorden. Det var lagom varmt att göra det. Sen åkte vi till Doris och Bud. Vi fick majskolvar kokta. Det var så gott och pastej och sallad, kaffe, äppelpaj, glass. Sen följde de mig till Rockford. Lilla Chris och Tommy var med och de hade så roligt. Så kom Armour och vi drack kaffe. Ja så var jag hos Edith och Carl för sista gången.
På tisdag den 26 kom Missis Rodin för frukost och satt en stund. Sen på kvällen åkte vi till farmen och Oskar Karlsson som skulle måla var med. Lille Lenni hade vuxit och var så stor. Sen var vi inne hos Carlssons för kaffe. Marion Oskars fru var så rar. De hade de vackraste hem med vackra dyrbara tavlor. Allt var utsökt, vackert och fint. Fru Marion var kusin till åksabarnen som jag kände för längesen i Svenljunga.
Onsdagen den 27 augusti
Idag har jag strukit och suttit ute och sytt. Edith har bakat äppelkaka som vi har ätit till dessert.
Torsdagen den 28 augusti åkte vi till stan . Bill skjutsa oss och Edith bytte klänning och sen fick jag den. Sen åkte vi hem på bussen. Vi köpte lite gott till barnen som Edith skulle ge dem. Sen baka Edith äppelkaka som vi tog med till Betty. Vi var alla där på kvällen för kaffe. Det var lilla Pams födelsedag. Hon fick så mycket, 4 klänningar, 2 par långbyxor, 1 kappa och en blus och kjol och en massa annat och så väldigt mycket kort.
Fredagen den 29 augusti
Idag har vi varit hos Signe Larsson för lunch och kaffe. Hon och Christina och Ada Jonsson hade gjort detta fina party för mig. Det var alla svenska damer som var med. Anna kom med bussen från Milton. Bill skjutsa oss dit. Fru Bodin kom och fick åka med oss. Så var det Olga Mörk, Ellen, Hanna Alfors, Clara och hennes syster Elsa. Maria Andersson. Nanni kom senare. Vi fick så god mat och till dessert brulépudding och senare kaffe och kakor ute i trädgården. Men när vi ätit kom Signe med ett stort paket och gav mig ifrån alla dessa goda vänner. En fin väska av äkta skinn, så väldigt präktig och vacker. Jag blev så överraskad så jag kunde inte säga något först. Det var en verklig överraskning. Aldrig kunde jag tänka att finna så många goda vänner här. Ellen läste tack o Gud för vad som varit, ack min lilla bönevrå. Det var så roligt och vi hade mycket trevligt, vilket blir ett ljust minne för livet för mig. Alla önska mej en god resa och guds välsignelse på färden och det behöver jag. Det behöver vi alla var vi än är. Så var det att säga adjö till dem alla. David skjutsa oss hem Han slutar sitt arbete den dagen och hade blivit avtackad för sin långa arbetsdag för att njuta pensionärens vila. Han hade fått en fin stor tavla som avskedsgåva. Sen skjutsa Bill och Betty och småflickorna Anna hem till Milton. Edith och jag följde med. Det var 6 svenska mil. Nu åker jag inte den vägen mer än en gång till. Det har varit åtskilliga gånger som jag åkt den vägen till och från. Så åkte vi hem igen efter att vi vilat en stund i Milton. Det är förfärligt varmt. Fläkten går natt och dag, men svetten rinner ändå. Jag ids inte göra något.
Lördagen den 30 augusti
Fru Carlsson som bor uppe kom och bjöd oss upp för kaffe. Hennes man Ed Carlsson skall resa till Sverige den 2 september.
Söndagen den 31 augusti
Ja nu är det sista söndagen i Rockford. Det var så förfärligt varmt så jag var nästan sjuk, men det piggade upp mig betydligt när jag tagit ett bad och så tog Carl Edit och mig till frälsningsarmén där det var svensk predikan och sång.
Det är visst på tiden att jag kommer hem. Hade brev från dem hemma att de ska lägga gatan över vår trädgård där hemma och då förstör de väl allt vad vi har. Jag har ju planterat varje träd och buske och plantor där så de är ju dyrbara för mig och för oss alla därhemma och det är ju den bästa jorden där det växer något och varje bit har vi ju nytta av. Huldas granhäck har de redan huggit ner så jag känner väl inte igen det därhemma.
Ja det är snart slut på vistelsen här i USA. Det har ju varit en härlig sommar för mig. Sol och värme nästan alla dagar. Några få regndagar som har varit välkomna. Och inte haft bekymmer om mat eller något. Allt har jag fått och gjort så många härliga resor och sett så mycket och träffat så många kära släktingar och vänner som alla har gjort allt för att jag ska ha så roligt och gott. Den gode Guden har bevarat mig på alla resor från olycka och givit mig alla dagar god hälsa. Det är alldeles för mycket. Gud rikligen välsigna alla dessa kära som gjort så mycket för mig under denna tid.
Jag tackar dig mormor för dina tankar och ord.
Min mormors saga fortsätter. Alla människor har en saga att berätta även jag, men jag berättar den bara för den som vill lyssna. Jag vill bli respekterad för den jag är. Respekt är att lyssna. Ödmjukhet är att vilja se. Du väljer eller inte. Ska jag böja mig för de som ser bort, det är inte så min mamma lärde mig. Tårar rinner, varje salt tår som stjärnor på himlen, miljoner diamanter till dig och jag tar gärna din hand och söker ditt leende i hjärtat igen. Livet är en förunderlig resa och på varje hållplats finns människor att möta. Goda möten väljer dig, intresse, nyfikenhet, frågor, ett leende, professionellt förhållningssätt, naivt, som minnen lägger de sig mjukt i ditt hjärta, som en tröstande varm vind som smeker din kind en varm sommardag. Vi föds in i en social värld där vi är någon genom vår integration och kommunikation med andra. Vi vill vara någon. Jag tänker och känner igen, kanske, viskar jag ödmjukt till livet, till någon. Jag kämpar uppför berget för att kunna se utsikten, jag vägrar se branten, vinglar till av skuggan och isvinden när ögonen svider och torkar ut av saltet, stolt vägrar jag böja mig för den, precis som min mamma har lärt mig. Jag lämnar för en stund det förflutna och den iver som jag har försökt att lösa en gåta, vart blodet som rinner i mina ådror kommer ifrån. Jag kommer inte längre i mitt sökande bara väntar på ett svar som kanske ligger där i öknen och torkar så bläcket bleknar i solen och tillslut blir texten oläslig, svår att tyda, kanske till och med oväsentlig. En liten droppe blod från Skottland från en ung kvinna vad kan det betyda? Lite äventyrligt!? Jag tar ett annat tåg och sticker ut min bredskärmade hatt genom fönstret, håller hårt för att inte hatten ska flyga iväg av farten. Jag vinkar glatt, ivrigt och förväntansfullt inför en ny och spännande resa. Jag fortsätter läsa min mormors dagbok om hennes första resa till USA som börjar närma sig sitt slut. Jag tackar dig mormor för att jag får ta del av dina tankar och ord, som gör dig levande och får mig att minnas den kärlek som bara kan finnas till ett barnbarn. Känner mig lycklig och stärkt av den. Utsikten är bedövande vacker, jag vet, jag har varit där.
