amerikaresa

Det kom ett brev med två separata brev-ark, postat den 29 oktober 2001 i Guatemala. En röst från Amerika, en annan tid som dröjer sig kvar i djupet av våra hjärtan. Leenden, en ofrånkomlig kraft, som havets oböjliga väg in mot stranden, som ger oss mod att leva. Rösterna från förr finns omkring oss, lyfts fram och historia blandas med framtid. Arv blir inspiration för det nya. För varje år som går blir det slitna orden blod är tjockare än vatten mer och mer en sanning.

22/10

Hola Oscar!

 Det uttalas ”åla”. Alla är mycket artiga här i Guatemala. Nyss fick jag en puss på kind av Alfredo 15 år. De har lov i skolorna här nu, hela november också. Det är därför Alfredo är här hos sin mormor. Han bor i huvudstan som heter Guatemala city och har 3 miljoner invånare. Det spelas mycket fotboll här. Det är ofta matcher på stadion här i närheten. Det hörs minsann. De skjuter nämligen smällare stup i ett, inte bara när det är fotboll utan för att fira födelsedagar, namnsdagar eller annat. Här är mycket ljud som vi inte har hemma. Tupparna gal tidigt och hundar skäller på nätterna.

Det är ungefär hälften av barnen som går i skola 6 år. De fattiga indian barnen måste jobba. Idag såg jag en pojke i din ålder som körde en kärra med murbruk. Han hade bundit fast en drake som flög över.

I skolan sitter vi liksom ute på en ”patio” ett slags altan. Jag har mycket läxor , må du tro. Så hoppas jag att du har det bra och är i form för alla aktiviteter. Hälsa mamma och pappa. Sköt om dig!

Kram från mormor

Hola Sarah!

 Hoppas att ni fått ett brev från mej. Jag vet inte hur långt tid det tar härifrån. Här är kväll och syrsorna spelar högt här utanför. Här är ingenting som är likt som hemma. Jo, förresten, barnen, de leker som hemma och klättrar härute på murarna och skrattar och gråter som ni i Sverige. Här bor två barn i min familj. Pablo är 4 och en busig men artig pojke. Så är det Emma, hennes familj bor i huvudstan och hon bor här hos sin mormor under veckorna. När jag går på promenad på stan, ser jag många flickor i din ålder som jobbar. De bär korgar på huvudet med saker de vill sälja. Många vackra saker som deras mammor, systrar och de själva vävt eller sytt. Ibland har de en liten syster eller bror hängande i någon slags påse på ryggen. Många är glada, men ser också trötta ut.

I min familj finns också gammelmormor Carmen som är 85 år och virkar hela tiden. Dukarna sälj sedan på marknaden. Det var roligt att skriva svenska i stället för spanska. Min ”fröken” heter Carmen och är jättesnäll. Hoppas det är bra i skolan och med tennisen och annat roligt. Må så gott!

Kram mormor

Kl 7 var det radioprogram då Maja Nilsson från Chicago talade och så var det en som sjöng så vackert bland annat den sången ”om gud förglömde världen om blott en enda dag” och Maja Nilsson läste om Paulus och Silas i fängelset. Sedan var det predikan om samme talare och sångare. Och så musikorkestern, de sjöng ganska kända sånger. Maja Nilsson talade om när Israels barn i öknen krossade och frestade Gud med att inte ta allt han kunde ge dem. Gud visade att för honom är allt möjligt och han är den samme än. Det var verkligen gott att höra en predikan. Som vi satt där började det åska vilket vi riktigt väntat på under dagen. Carl stod där ute med bilen och det regna endast lite. Så körde vi till en bar och drack glass soda och sen åkte vi hem. Det höll på att åska och regna så länge jag var vaken.

Idag är det friskt och kyligare och det är ju väl. Vi ska åka till kyrkan och Betty, Bill och barnen kommer för frukost. Edith är uppe och steker en stek. Vi skall alla vara hos Amours idag för middag. Vi har varit hos Amour och Ruth. Missis Lind var där och Betty med familj. Så vi var en stor familj vid bordet.

1 september

Sen var vi ute i Bellevue park för picknick, Armour med familj, Missis Lind och hennes dotter med familj. Det var ju så vackert och trevligt. Sen var vi och hälsa på Beda Gustavsson som jag hade som bordskamrat på båten. Hon bodde i ett litet hus på Charlesstreet.

Den 2 september

Idag har jag strukit och städat och Edith bakar smörbakelser. Betty och småflickorna kom och så den kära Nannie med bullar och bakelser till kaffet. Hon är så genom rar så det var riktigt svårt att säga adjö åt henne.

Söndagen den 7 september den sista här innan jag reser.  Jag får börja där jag sluta. I onsdags den tredje hade Edith den kyrkliga cirkeln hos sej. Jag satte in blommor och vi gjorde så fint kl 2 kom de. Vi var 14 med oss själva. Det var väldigt trevligt. Vi sjöng till piano och så läste Emma en psalm. Så sjöng vi många sånger. ”Tryggare kan ingen vara” och så sjöng de ”När vi skiljas från varandra möts vi då möts vi på den andra sidan, floden där ej några sorger nå”. Det var så gripande så vi grät. Då drack vi kaffe och åt smörgås, smörbakelser och tårta. Så offra de två dollar var för det var cirkels födelsedag annars ger de bara en i månaden som går till missionärerna.

Sen åkte jag med Esther Franzén hem och såg hennes mattor.  Och så köpte hon en underklänning och 4 näsdukar som jag fick av henne. På kvällen kom Amour med familj och de drack kaffe och satt och prata en stund.

På torsdag kom fru Rudin och Olga Mörk och drack kaffe och för att säga adjö till mig. Så kom Esther Franzén igen. Ja fick en del kläder av henne. När vi druckit kaffe kom Anna och Billy för att hämta mej. Edith följde med Esther i hennes bil. Hon skulle köpa mer presenter åt mina barn därhemma. Efter en stund fick jag säga adjö åt Rockford, först åt de kära vännerna Rudin och Mörk. Edith och Carl skulle jag ju träffa igen men nu vet jag hur det ser ut där hos Edith och Carl när jag tänker på dem och ser hur de har det. Betty kom ju också och de små flickorna och Bill så jag fick säga adjö åt dem. Jag fick present, ett fint nattlinne och 2 näsdukar. Så reste jag den vägen från Rockford till Milton för sista gången. Det har varit många turer däremellan.

Fredagen den 5 september.

Åkte vi till Chicago till Harriet och Carl Svensson. Vi var bjudna på middag dit. Det var rätt långt att finna dem. Vi åkte igenom Everton, det ligger utanför Chicago. Vi var först och hälsa på Florens, Hulda Berntssons dotter. Hon var så pigg och kry och hade mycket att förtälja om sina upplevelser i Sverige. Hon och hennes man hade flugit dit men var sedan hemma igen. Vi fick kaffe och hon hade ett så vackert hem med många saker från Sverige. Ja så åkte vi till Svensson och strax efter oss kom Edith och Carl. Och före oss var mina kusiner Effie och Irene med sina män. De är kusiner med oss och Effie och Arthur Håkansson är Harriets föräldrar. De har en liten pojke så rar som heter Greger. Vad vackert hem de hade, stort, fint och en stor trädgård med alla möjliga sorters träd, buskar och blommor. Låg så lugnt och fint. Harriet är musiklärarinna och Svensson byggmästare. Det var väldigt roligt att få komma tillsammans en gång till. Vi fick middag så god, skinka och sötpotatis och vanliga potatis och rödbetor och sallad och kaffe och tårta till efterrätt. Så åkte vi hem. Det var ganska sent. Tolv var klockan när vi kom hem.

Så var det lördag och vi åkte till Janesville och handla det sista innan jag börjar packa. Arthur och Anna har köpt så mycket till mig och oss alla.

Söndag kväll

Ja nu är sista söndagen gången och jag sitter här i det vackra rummet som har varit mitt medan jag varit här. Först var vi i kyrkan och sen åkte vi till farmen hos Billy och Roy. Alla barnen kom ut och de är så rara. Den lilla hundvalpen har vuxit mycket men är så lekfull. Vi fick fisk till middag som Roy tagit upp. Den var så god och kaffe och glasstårta till efterrätt. Så var jag med Anna och alla barnen och såg på alla djuren, korna, ett 50-tal gick längre ut på gärdet. Fåren kom fram och 8 små och 9 större kalvar och en stor tjur. Sen kom Doris med familj och vi åkte alla ut till sjön där Markhams har en stor villa alldeles vid sjön. Barnen bada fast det blåste bra, så vågorna gick höga. Det var väldigt vackert. Vi drack kaffe i storstugan där brasan brann i den öppna spisen. Sen åkte vi hem och fortsatte sen till Janesville för att hälsa på Juna Carls fru som låg på sjukhuset men hon skulle snart få komma hem.

Måndagen den 8 september

Idag har jag packat mina väskor och jag hade så mycket som jag  fått. Så fick jag ett stort paket från  Genevieve och paket till var och en av flickorna därhemma. Så var jag med Arthur i hans fabrik. Det var ju något enastående att se alla apparater så fina så man kan inte förstå hur de kan tänka ut eller göra dem. En var det som visa hjärtslagen som användes vid operationer så de kunde se hur hjärtat slog. En annan visa om någon hade struma. Så var det en hel del som värmde elektriskt, det var så många kontor, en ritade ut alla delar, så var det tryckeri  och så verkstad där de gjorde skruvar och alla aluminium sakerna. Så var de polerade och målade. Ja det var verkligen underbart att se hur det fungerade dessa fina instrument. Det var så många olika trådar, ett hantverk. Man kan inte beskriva det.

Tisdag den 9 september

Arthur är i Chicago. Anna bakar och jag gör ingenting. Jag var vid posten och då fick jag se barnparaden. 3 små flickor red på ponnys och så gick det en massa småpojkar och flickor i olika dräkter och en dam körde en bil sakta och en clown gick efter och bilen var fullt med ballonger som han delar ut till barnen. Det var så mycket folk och tittade och så många barn.

 En efterlängtad mormor hemma i Sverige igen!

!6 Augusti

Ja så fick ja sända hälsningar hem också åkte vi tillbaka till motellet där vi låg på våra bäddar. På lördag morgon vakna jag och gick upp och klädde mig och gick ut och satte mig i solskenet och såg ut över sjön som lyste i morgonsolens glans. Det var friskt och skönt och sen vi fått kaffe och wienerbröd fortsatte vi färden upp för backarna i Duluth och sen ut på landet till skogen. Det var så fin väg. Skog på båda sidor för att emellanåt vikas undan för någon liten farm eller by. Det jag inte gillar här i Amerika är de förfärliga annonstavlor de satt upp utefter vägarna överallt. De ser ut som hus på avstånd men de missprydes i högsta grad landskapet. Kan ej förstå att det får tillåtelse till ett så vanprydande av det annars så vackra landskapet, men farmare får bra betalt för det förstås. Ja nu hade vi inte så långt kvar nr vi åkt några timmar kom vi till en stad som hette Virginia och där handlade de en massa mat för veckan.

Också åkte vi den sista biten och kom fram till var vi skulle bo. Det var ett stort hus, 4 stora bäddrum, ett stort rum och matsal och kök. Allt var så fint och bekvämt. Badrum och varmt och kallt vatten, kylskåp och allt vad man kunde önska. Goda bäddar och så solen sken och sjön glittrade och vågorna skvalpade sakta mot klipporna nedanför . Det var en underbar utsikt. Stora öar såg man längre ut. Oh, vad vi njöt. Senare på kvällen kom Carl och Edit. De hade åkt hela vägen på en och samma dag. Arthur kokade mannagrynsgröt och så drack vi kaffe och smörgås och jag diskade. Sedan gick vi till bädd, trötta men glada över allt det goda som vi fått njuta av.

Jag tänkte hela dagen på lilla Chris, det var hennes 18 de födelsedag. Undrar om det äntligen slutat regna därhemma och blivit varmt så hon kunde ha den lilla klänningen jag sänt och jag tänkte på att jag skulle få så mycket överflöd på sol och värme och det skulle vara så fattigt på det i Sverige. Ja så var det söndag och vi vaknade glada och pigga. Anna och jag låg i ett rum. Solen sken rätt på oss och när vi öppnade dörren till salongen kände vi lukten av bräckt skinka och ägg och kaffe. Då var Carl och Arthur uppe och de hade lagat frukost och det var bara att sätta sig till bords och äta. Sen har vi suttit och legat här ute och solat oss tills det blev för mycket av det goda då jag gick in för att skriva. Carl, Bob, David och Barbara Ann gick ut på en fisketur och har varit ute i flera timmar.

Jag glömde att tala om att Barbara Ann, Bettys stora flicka och hennes pappa är med hit också David, Doris största pojke. De har så roligt att springa på klipporna också naturligtvis ut och fiska. När vi kom låg en fin orm vid trappan. Barbara blev ju rädd, men frun som hyr ut huset sade att de är alldeles ofarliga. Så kom en liten chipmunk och sprang, ett litet djur som liknar ekorrar men är lite som en råtta, är randig på ryggen, svart och gul. Han kom och åt ut ur våra händer, kvickt som en vessla. Sen fick barnen se en utter. Ja här är visst alla möjliga djur. Björnar brukar det vara gått om . Jag hoppas att jag får se någon.

Måndagen den 4 augusti

Idag måndag var det lika varmt och jag hade ont i huvudet och benen värkte och svullna. Vi satt ute i trädgården och sydde. Den 5 var det lika varmt. På morgonen den 6 åskade det och regnade det riktigt bra och det svalkade något. Vi bakade och sen satt vi ute. Esther kom och vi drack kaffe och åt nybakade kakor och grahamsringar. Så åkte Anita, Arthur och Anna till Janesvillle för Anna skulle säga adjö åt Doris men så kom de hit när de rest och vi prata lite så gott det gick. Doris och Bud är så väldigt rara men så kom de tillbaka igen när de inte fann dem hemma.

Den 7/8 var sista dagen Anita var i Milton. Hon reste halv 3 och vi följde med till den staden där hon skulle stiga på det väldiga tåget som gick till Seattle. Hon är så rar och god lilla Anita så det kändes riktigt tomt efter henne. Alla tyckte om henne och hoppades hon får det bra hos sina släktingar. Ikväll var det jordbruksutställning i Janesville och Betty med familj åkte dit och Anna följde med. Lilla Betty Jean hade fått det blå bandet, något pris. Så var det så många kreatur . Jonny och Bud fick andra pris för sina kvigor. Jag var inte med för det var inte plats i bilen. Jag var hemma och sydde på Ediths tavla. Anna var så yr i huvudet av allt stim och väsen så det var bättre att vila hemma. Jag var och prova en dräkt som jag ska få på en plats som vi åkte igenom. I kväll är det inte riktigt så varmt så mina fötter är bättre. Det är så fint om kvällen med alla små flugor som lyser och syrsorna spelar i träden så högt så man hör det in. Idag fick jag brev ifrån Esther J. Hon tala om att Carl Pettersson var död. Nu är det sent och jag ska gå till bädd i mitt vackra rum. Mina kära därhemma skall väl snart gå upp. Vi är 6 timmar efter här.  Vi har 1 timme sommartid före den ordinarie tiden.

Idag är det 10 augusti. Här är det varmt idag också. Tänk om vi kunde ge lite åt dem därhemma som har så mycket regn och vi har så lite regn och så mycket solsken. Igår var det 41 grader i Dakota. Här var väl omkring 35 grader men det är skönt att det inte är så varmt om nätterna.  Idag ska vi resa på det stora släktmötet, det blir nog intressant.

Söndag kväll den 10/8, Nu har vi lyckligt kommit hem. Det var så roligt. Vi reste efter 11 och det var så hett. Det var vi tre och Barbara Ann. Det var så vacker väg. Vi åkte förbi ett par stora sjöar. Det var så mycket folk så man knappast kunde komma fram. Det är en fin plats, Honey Bear. Det var en stor park utmed sjön och så många hus, affärer. Allting var små nallar på, servetter och alla koppar. Ja, vi satte oss i parken medan vi väntade på de andra. Ellen Bergbom, Irene och Otto kom på samma gång som vi. Så kom Barbara och Philip med sina små töser och sedan Arthur och Virginia med sina små pojkar, Philip och Jimmy. Så Doris och Bud med David, Tommy och Christina. Roy med Jonny och Bobby och lilla Patty Ann. Sist kom Rockfordarna. Carl och Edith, Armour och Ruth med Joel, Gwendolyn och Lynette. Betty och Bill med Pamela och Marcia. Så gick vi in där borden var dukade. 3 stora bord och 3 mindre. Ja så kom Effie och Arthur Håkansson med dottern Harriet och hennes man Carl Johansson och sonen Greger.  Tillsammans 40 personer. Det är stor släkt men Betty och Bob och lilla Betty Jean var inte med. Inte Billy, Linda och Nancy och inte Armours stora pojke Carl Arthur. Det blev ett dyrt kalas för Arthur. Vi fick en god frusen fruktsallad och en grönsallad med alla sorters grönsaker, oliver, selleri, gurka, morötter, bönor, ost och bröd. Så fick vi benfri höns och sås och olika efterrätter, glass eller paj och kaffe. Så gick vi ut och satt i parken och pratade. Det var så roligt att träffa dem. När vi sen for hem kom det rikligt med regn och åska och det var skönt för det var så väldigt hett. Det regnade när vi kom hem. Så läste vi ett guds ord innan vi gick till bädd och det är gott att få lämna oss i guds omvårdnad och alla våra kära och att vi har sluppit olyckor. Det var sådan trafik så det var bil intill bil långa sträckor så det är under att man kommer igenom. En bil höll på att köra mot oss då han körde på fel sida.

Nu är det den 17 augusti . I måndags tvätta och baka vi. Trots värmen gick allt bra. Smörbakelserna var svåra för Anna att göra, men blev ett över förväntan gott resultat. Vi skulle ha kalas på onsdag och det var mycket att göra på tisdag baka Anna ostkakor och städa hela huset och på kvällen var allt i ordning och så kom onsdag då var det härligt väder inte så varmt utan just lagom då det förut varit 40 grader och vi hade lite att ordna med. Kl halv 12 kom två bilar med missis Ellen Bergbom från Chicago, Edith Sager, Olga Märtha. Missis Rhodin, Hanna Lind, Ellen Carlsson, Christina Carlsson, Esther Svensson. Alla var så glada och det var så roligt. De är så hjärtliga och så fick de först varsitt glas dricka och kex när de kom. Så fick de sätta sig till bords. Anna hade gjort allt så svenskt . Blåklint och ringblommor i en skål runt den svenska flaggan. O, så mycket blommor alla stans. Först fick vi en härlig fruktsallad med så många sorters bär och så potatis och köttsallad, bönor, rödbetor, gurka, gelé, bullar och smör och så kaffe och ostkaka. Alla blev så förvånade så sen var samtalet om matrecept en stund. Det var så gott alltsammans. Och så gick de alla ut i trädgården och titta. Så satt vi där ute tills kaffet på nytt var färdigt. Då vi alla satte oss till bords och fick underbara smörbakelser, grahamsringar och vaniljkakor. Efter en stund for de hem igen efter en lyckad utflykt. På torsdag tvätta och strök vi. Anna hade en del att ordna med packning för morgondagens långfärd till Kabetogama. Doris kom och tog mig med till en plats där jag skulle få min dräkt. Den var så vacker. Så kom de på kvällen med David som skulle med oss. Så kom fredag morgon. Vi hade inte sovit mycket för åskan gick och det regnade en bra tid av natten men på morgonen kl 5 då vi gick upp var det fint igen och vi stuva in allt pick och pack och gav oss iväg. Det blev ganska varmt fram på dagen då det klarna och vi åkte igenom många städer och stora farmland. Halv 12 stanna vi för lunch i en park och där hade den svåra tornadon farit fram så det hade tagit många träd där och dödat en del djur de hade i parken men dessutom hade det tagit hela skogen på ett ställe och många hus var alldeles förstörda. Sen hade det tagit en hel stad strax intill men det såg vi inte vid den vägen. Det smaka underbart att dricka kaffe och äta smörgåsar och så fortsatte vi. Vi hade 400 mil att åka den dagen men Arthur och Bob byttes vid att köra så hann vi slutligen till Superior en stad vid de stora Järnmalmsgruvorna så Duluth strax intill och då var vi inne i Minnesota. Stora skogar låg vid Duluth föreföll ingen vacker stad vid första påseende men när man kom igenom affärsstaden var det vackert och vid motellet var vi stanna över natt låg förtjusande högt över sjön vart vatten båtar lastade med järnmalm gick till och från. På det vattnet kunde man komma först ut i Michigansjön genom en flod, sen genom sjöar och floder ut till New York för att sen kunna föras ut på Atlanten vart som helst även till Sverige.

1917 födde Moster Anna sin första dotter i landet Amerika, drömmarnas land. Hon blev min äldsta mailvän , 93 år gammal.  Bandet till släkten i USA bröts plötsligt långt där uppe i cyberrymden. Svävande tyngdlöst iväg till evigheten. Det blev tyst, så tyst! Kära kusin Gen finns inte längre och jag saknar de mail som regelbundet kom med värme och ett uppriktigt intresse för mitt liv och förståelse och tröst. De innehöll även lite rapport om de amerikanska släktingarna, väder och vind och de stora händelserna i USA. Jag förstår nu hur viktig den brevväxlingen var för min mamma, som jag fick en liten del av de senaste åren genom mail från kusin Gen. Gen som var en skicklig fotograf skickade ofta med kort på släktingarna i USA. Mamma läste alltid breven högt för oss barn och redogjorde noggrant vilka släktingar som var på fotot och hur de olika familjerna hängde ihop. Det var spännande och man var lite stolt över att man hade släkt i USA, men jag lyckades aldrig riktigt hålla isär de olika familjerna. Att veta vem Gen var räckte och kändes tryggt för mig. Det första vackra födelsekortet från Gen kom när jag var 3 år, de var speciella och vackra med de amerikanska Gratulationen. Mamma klistrade in dem i mitt fotoalbum som minnen. Jag tittade och beundrade korten som var glittrigare och vackrare än de vi hade i Sverige.  Hälsningen har inte kommit alla år men många, det sista kom lagom till min födelsedag 2012 och är ett bevis på den värme som fanns i denna speciella amerikanska dam som aldrig glömde sina svenska släktingar. Bland mina mail i år fanns inte heller den varma och hoppfulla julhälsningen. Jag tackar dig, Gen, för alla födelsedags- och julhälsningar och mail, vänliga ord och ditt intresse, de finns i mitt hjärta.

Det fanns gemensamma minnen av min mormors mors Amerikabesök. Hon uttryckte en tacksamhet och glädje att hennes mor och moster var goda skribenter så vi nu efteråt kan ta del av deras tankar i nedskrivna memoarer och dagböcker. Den Bergbomska skrivådran flöt fram på pappret och blev till en röst som gav oss minnen om det som hände i deras liv. Jag fick svar på namn på personer på gamla fotografier. Har ett som jag inte hann skicka, vem ska jag nu fråga?  Ett genuint intresse av släkten i Sverige och flera resor till Sverige blev det genom åren. Min mamma höll en tät kontakt genom brev och ett alltid varmt välkomnande när de amerikanska släktingarna körde förbi med snabba stopp i ett fullspäckat schema. Den nya Volvon var alltid leverans klar och stod och väntade i Göteborg för vidare färd genom Sverige och olika möten med släkten både på mors- och farssidan. Jag minns som barn de stora händelserna när moster Anna kom på besök, sedan efter hennes död kusin Gen alltid med någon ny yngre släktmedlem. Gen var spindeln i släktnätet som med kärlek och intresse höll ihop och skapade nya spännande möten. Alla samlades i min mammas trädgård och det bjöds på god och hemlagad mat på min mammas speciella sätt. Det amerikanska språket blandades med det svenska, det fotograferades och det pratades minnen och framtid, allt självklart och bekymmerslöst. Den tillhörighet man kände var stark och självklar och allt började med systrarna Bergbom på en gård i Sexdrega. Jag var lycklig över de speciella amerikanska presenter jag fick. Ännu ligger de amerikanska pratdockorna i garderoben, lite tilltufsade av mina döttrar, som heliga minnen. Banden mellan systrarna Bergbom var starka och trots det stora havet som låg emellan försökte de hålla kontakten med sina familjer. Ju längre bort i släktleden vi kommer ju svagare blir banden. Snart har det fallit i glömska att det fanns två modiga systrar som vågade lämna sin familj för att finna lyckan i Amerika. Just detta fick jag skickat till mig av Gen där jag läste att Anna reste ensam till Amerika 19 år gammal och återvände på sitt första besök 16 år senare för att besöka sina föräldrars grav. Hon uttrycker det så här:”The most difficult was to look on two small mounds in the cemetery, where father and mother lay buried”. Då är jag lycklig att min son redan varit hemma i Sverige vid tre tillfällen. Det fanns även ett intresse av hans vistelse i USA och den gamla damen skickade mail för att höra att allt var bra. Tyvärr var avståndet för stort och de hann aldrig träffas. Det känns delvis sorgligt trots glädjen att planera en Amerikaresa att det inte kan bli ett besök hos kusin Gen. Hoppfullheten och möjligheten fanns i hennes tankar i det sista födelsedagskortet som jag fick skickat till mig för nästan 1 år sedan.  Dear C, The time goes so fast, and here we are in a new year. I hope it is a good one for you and your family. I’ m doing pretty well and am so glad to be able to live in my condo. We have no snow, either, so it seems like October. We have never had a winter like this. I think that O has had more snow than we have. I haven’t e-mailed him and I should do that. My niece, Lynn Ellen Lang will move to Charlotte when they can sell their house in South Carolina. Her husband now works in Charlotte and that is closer to O College than their present home. I hope you can come over and you could at least see Barbara and Doris’s sons who live in the East. I would love to see you, but Wisconsin is pretty far west. Have a good Birthday, Love Gen.

Den 27 juli

I fredags kom fru Franzén och hämtade oss dit hon hade satt upp sin väv och jag började väva plastmattor. De hade byggt upp sin lillstuga så trevligt och stor. I går var det väldigt varmt. Edith baka vetebröd och jag baka grahamsringar och så satt jag i trädgården och sydde på Ediths tavla. Började i fredags på den. Får se om jag lever så jag kan få den färdig. Idag har jag och Carl varit i kyrkan. Edith och Betty var hemma. Bill och småflickorna var också med. Jag var med i söndagsskolan som kallas stjärnan. Den gamla ledaren Armstrong ledde. Hon läste läxan i Johannes evangeliet kap 9. Sedan predikade Harald Ericksson. Jag förstod ju ingenting men stavade hela tiden på bibelspråket som stod där framme- And iy shall.

Så mötte Bill oss och vi åkte hem och så åt vi middag, kyckling, böner, morötter, potatis, fruktsallad, glass och kaffe. Sen diskade Carl och jag torkade. Så tog Bill oss ut på en åktur runt i stan. Såg nya hus så förtjusande vackra. Tusental i alla färger. En våning och garage i samma. Så var det fina större hus som hade stora trädgårdar. Ett nytt hus låg vid floden så fint så de hade guldhandtag på dörrarna. Så åkte vi till farmen och såg den lilla babyn. Han var så söt. Antar att lilla Helén är lika söt och väl det för denna hade inget hår. Sen åkte vi hem och drack kaffe. Carl var hemma och läste och gör det nu också. Edith satte sej också nu för ovanlighetens skull. Hon går och har alltid något att göra. Åskan gick lite och det har regnat ett par skurar men det är så varmt så jag svettas där jag sitter. Jag får väl känna på värmen nu efter detta tänker jag. Svettas gör jag ju på nätterna fast fläkten är på. Men jag har ju inte haft ont av det ännu. Vi pratar Edith och jag om gamla hädelser och nya också.

Ja, nu har min bok fått vila ett tag igen. På onsdag den 30 juli hade Edith sitt kalas med en hel del fruar och damer. Svenska allihopa. Anna och Anita kom från Milton men då hade vi redan satt igång med att dricka kaffe. Det var Olga, Signe Larsson, Clarence Jansson och hennes syster Ellen som är så trevlig. Så var det en missis Rheding , en pigg 86 –åring och Christina och hennes syster och missis Frisk och två till som jag inte kommer ihåg namnet på. De hade så roligt och Edith glad. Vi hade bakat en nötkaka och en vaniljkaka och så beställde Edith en stor tårta. Så hade de sallad, fruktsallad med grädde och smörbakelser. Vi städade och gjorde så fint innan. Så var vi hos missis Hanna Lind på födelsekalas på tisdag den 29 juli. Det var 14 damer och hon fick så många kort och pengar. På torsdagskvällen var vi hos Amour på födelsedagskalas. Han fyllde 40 år och vi satt ute och åt. Vi var 19 personer. Ruths bror med fru, en syster till Ruth med man och en liten tös. Bill och Betty och flickorna, Gen och Anna, Edith, Carl och jag. Vi fick kyckling, potatis, bönor, oliver, rädisor, selleri, morötter. Kaffe, kaka och glass. Sedan fick vi kaffe omigen. Fredag kväll den 1 augusti skjutsa Bill, Betty och flickorna Edith och mej till Milton. Det var meningen vi skulle rest till Chicago på lördagen men det var så varmt så vi reste på söndag den 3 augusti kl 10. Vi var bjudna till Arthurs kusiner på middag. Det var så varmt, 36 grader. Vi mötte så mycket bilar. 300 på en halv timma. När vi kom dit rann svetten på oss. Så var det till att äta soppa och sen kalkon och potatismos och alla slags grönsaker och sallad och kaffe och sylt och grädde. Och sedan var vi ute och satt i deras lilla trädgård. De var tre systrar som bodde tillsammans. De var ogifta alla tre och arbetade om dagarna. Ruth, Ellen och Ester. Så var det en syster Lilly med hennes man också brodern Albin. Alla var så glada och trevliga. Sen fick vi mat igen, kokt korv, smörgås, sallad, ost. Kaka och kakor och frukt. Så åkte vi hem. Anita var med hem. Hon hade åkt ner på fredag. Då var det ännu värre trafik. Det var en enda rad av bilar som vi mötte de tre timmar det tog att komma hem, men då var det inte så varmt.

Den 26 juli

På måndag tvätta vi en stor tvätt och på tisdag strök vi. På onsdag morgon kom Anna med första bussen och vi åkte ner till stan. Amour körde oss och vi skulle handla. Jag köpte gardiner och klänning till Chris och cowboy hästar till småpojkarna och slipsar till alla pojkarna. Och en blus och så fick jag ett par skor från Anna och Edit. De köpte dukar och handdukar . Anna köpte dockor och bälte med hölster till småpojkarna. Edith köpte en liten klänning till Helén och en liten kostym till Lennart. Sen på kvällen kom David och hämta oss ut till parken. Där var så väldigt vackert och grönt och lugnt. Det var ett väldigt område. Den hette Blackhawk Park efter indianhövdingen svarta höken. Och där var så många svarta däri närheten. Vi hade det väldigt skönt och gott. De duka upp så mycket risgrynspudding, stekt sill, sallad, bönor, kaffe, kakor och ängla kaka med persikor. Efter en stund måste Anna resa så David skjutsa henne, Carl och jag följde med till bussen. Sen när vi kom tillbaka satt vi och prata till det blev mörkt. Myggen började bli svåra. Det var vackert att se de små eldflugorna lysa i mörkret överallt. Igår var Amour med familj här för middag och Ruths mamma och en moster Hedda. Jag städade och dukade bordet och hjälpte till så gott jag kunde. Edith kokade och stekte en stor skinka, potatis, bönor och paj med persikor och en hel del gott så allt var bra. Carl Arthur kallad Tjacky åt nio skivor kött och potatis. Han är så stor. Ruths mamma och moster är från Ljushult socken. Köpte Edlunds gård där.  Hon heter Hanna Lind och hennes syskon heter Hulda, Ellen, Jenny och bror Albin.

Till min farmor från min mamma den 19/11 1997

Hola!

Så far dagarna sin kos! Nu har vi 19/11. Jag har varit här 5 v. Har idag slutat skolan och jobbet. Det var synd för nu hade jag kommit in med jobbet. Men jag måste resa omkring, har fått så mycket tips. Far först norrut till en ort med mycket vattenfall och varma källor. Orkidépark och naturreservat där man kan vandra runt. Allt är så billigt. Ett bra rum kostar högst 70 kr. och en middag 30 kr högst. Jag flyttar från min familj och det är lite synd . Emma här som är i min ålder är så snäll och lagar så god mat. Också har det kommit en så rar tjej från Schweiz Så imorgon blir det städ, tvätt och pack. Söndag morgon halv 6 går bussen. De hämtat mig med minibuss och sedan byter jag i huvudstaden. Så här ser man barnen överallt! I sina vackra kläder! Hoppas allt är bra med dig! Att du slipper frysa för mycket! Jag firar nog jul vid Stilla havet på stranden i en bungalow med sköldpaddor utanför. Synd att lämna stan. Försöker vara här lite i december. Då är det mycket processioner här. Det är en mix av katolskt och gamla Mayatraditioner. Här är mycket våld även om den här stan är lugn. Överallt står poliser och inne på bankerna och utanför alla värdefulla affärer. Här finns det mesta att köpa för den som har pengar. Så önskar jag er en God Jul och hälsa dina vänner. Här utanför spelar de julsångerna nu! Här är ljud av alla slag

Kram från Christina. 

Hargreaves & Fink (2008) skriver om det långsamma och djupa lärandet och jag blir så lycklig och glad. Kortsiktiga och påtvingade resultatmål är oförenliga med en sådan utveckling. Vi professionella i skolans värld har redan genomskådat hur de krav och den press skolan är utsatt för får barn och ungdomar att känna ångest och rädsla för att misslyckas i skolan. Hargreaves & Flink (2008)  skriver om begreppet normbubbla, där man till varje pris ska höja elevernas betyg och där misslyckanden inte tolereras.  När spricker den? Det är frågan som Hargreaves & Fink ställer i boken ”Hållbart ledarskap i skolan”.

”Slow food”,  då känns kalops helt rätt. The“american dream”, för vem? För alla!? Vi kanske ska gå till oss själva i vår verklighet en ”europeisk dröm”, utmana! Där gemenskapsrelationer ger livskvalité och hållbar utveckling. Slow down! Intensiv lek istället för slit. Maximera alla utbildningsmässiga och ekonomiska delaktigheter . Jag tar till mig och smakar på ”praktisk filosofi”. Där fokus är på lärande gemenskaper på jakt efter lärandets hemlighet. Skolval, rangordning av skolresultat och konkurrens mellan skolor och elit skolor känns helt fel! Frihet utan rättvisa! ” var och en får klara sig på egen hand” . Så kunde jag inte tänka när jag låg på operationsbordet. Jag kände mig utelämnad, svag och efteråt lyckades jag skapa distans och tog på forskarglasögon och såg till min häpnad det suveräna samspelet som utspelades. Allt hände blixtsnabbt. En allvarlig blick, förståelse, en fråga, visat intresse, ett leende ” Allt kommer att gå bra” empati. Någon förklarar vad som händer, profession. Jag vågar lämna mig till någon som har gjort det här förut. Ledarskap, någon ser över och sätter igång, tar ansvar. ”Let’s roll”! Det fanns en tid när jag var högst imponerad av ”Beverly Hills blues”. Allt är knivskarpt professionellt förhållningssätt i samspel. Alla tar sin givna roll och sitt ansvar mot ett gemensamt mål i ett uppdrag som ska utföras på liv och död. Detta inger mig mod att dessa människor finns. De kallas änglar på jorden. Kan vi lära av detta i skolan? En ny generation växer upp som vi vill ska fungera i sådana sammanhang. Vi måste tro på en ny professionalitet och ett kunskapsinnehåll som lyfts fram av en tro på social och etisk målsättning.
Nu kommer ny jord till en Tujahäck och jag tror att den är hållbar även på vintern. Att känna sig delaktig är att öka förståelsen och intresset. Kunskapen man får tillsammans ger faktiskt en viss stolthet. I vår praxis uppstår enkla sanningar om du ställer dig på berget och ser dem.




Jag går där igen och blir förundrad och bedårad av att höra kraften som inte visar någon svaghet utan endast trygghet. Frågar mig själv vad finns i detta okuvliga som tröstar och skingrar allt. Charmiga leende vind, känner den lite bitande, tröstande på min kritvita kind. Hoppas på lite levande färg. Det enda som är där och då är nu och ingenting mer. Det finns inget svar, men en känsla av lättnad och ett leende. Det är som om det är något som jag borde veta men inte förstår. Ovanför oss öppnar himlen sig som en triangel, svagt himmelsblå, där man kan ana solen. I molnhorisonten är ett ljus som fascinerar, släpper inte riktigt fram den hemlighet som skymmer. Vågorna nära havskanten viskar nära och lockar. Jag suckar lite uppgivet och lite befriande, lite lättnad. Kan jag släppa? Är den absoluta smärtan nådd? Vi vandrar upp från stranden nöjda, min dotter och jag . De mjuka lockarna, ljust, melerade som slingor i de lite mörkare. Klokheten bedövande vacker. Allt var lugnt med havet, strömmande som en evig cirkel utan hänsyn. Det fanns inget val. Det är livets natur att fortsätta att finnas till, förnya och förändring från förståelse och kunskap, där känslor förvillar och spelar oss spratt. Skymmer sikten. Oändlig kärlek som inte slutar. Känslor spelar absolut roll . Väver en silkeslen lycklig barndom .


Mina ögon ser min barndom, blinkar med ett öga lekfullt till mig. Jag kan inte slita min blick, ser mig själv och minns. Min livstråd är värdefull men skör där tryggheten är djup och har varit en långsiktig process där vägen har skapat en urkraft som jag inte visste att jag hade Gäckande, springer bakom mig oc ler.

Den 4 september fick jag mail från USA moster Annas dotter Doris hade på natten gått bort och Gen skriver att hon kommer att sakna sin älskade syster väldigt mycket.

Juli den 25

Det har gått åtskilliga dagar sen jag skrev sist och jag måste börja där jag slutade sist. Den 26 träffade jag Anna och så gick vi till Esther för kaffe och åt av hennes goda hallon, både röda och svarta. Hon hade alla sorts grönsaker och äpplen, päron och persikoträd fulla av frukt. Och vad blommor av alla slag, rosor och liljor. Den 17 kom Doris och Bud och alla tre barnen för middag på kvällen . De var stimmiga men glada och berättade om sin resa. Jag fick en vacker duk som var köpt i Schweiz och en fin näsduk köpt i Bryssel.

På onsdag åkte Anna och jag till Madison en stor stad 1 ½ timmes bussresa med greyhound bussen. Vi skulle handla men hann inte mycket och dyrt var det också. Madison är residens stad. Guvernören bor där i ett väldigt palats.

På torsdag eftermiddag åkte vi till Barbara i Milwaukee för middag . Det var väldigt roligt . De tre små, Lynn Ellen, Carol och lille Kennet var så söta och glada och Philip är väl en rar man. Vi fick god mat, Kokt potatis och köttfärs och grönsaker. Och kaka, jordgubbar och kaffe. De har ett nytt vackert hus och stor tomt. Milwaukee är en väldigt stor stad. Den femte tror jag i storlek i staterna. Vi körde igenom och det tog lång tid. Var de bor var en liten för stad nästan bara landet runt om. På fredag var vi bjudna till Carl och Juna . De hade ett litet näpet hem. Anna och Arthur hade bott där i fem år för längesen. Juna hade så mycket svenskt, duk och servetter. Och de hade det så vackert alla stans. Källaren var som en sal, så fint. Carl var liten till växten emot Arthur. Esther var där också. Vi fick kaffe och så många sorts småbröd som hon bakat själv. Så var vi ute i trädgården. De hade också så många blommor och alla sorts grönsaker.

Samma kväll var vi i Janesville och handlade. Vi köpte klänningar till de tre små töserna där hemma och några blusar. Men vad pengarna är odryga. Skulle önska att jag hade lite mera. Jag fick 20 dollar av Arthur ändå och jag köper ju inget för mig här men det är så roligt att köpa med sej hem. Christer blir nog glad åt sin kavaj kostym.

Den 20 de på morgonen åkte vi till Princeton. Vi hade bestämt vi skulle resa kl 7 från Milton. Jag sov dåligt så jag somna lite på morgonen och vakna en kvart före sju. Försov mej och jag titta ut i korridoren. Anna var kommen upp men såg inte ut att skynda sej. Anna sa jag vi har försovit oss. Nej, klockan är inte 7. Vi skulle ju fara kl 7 sade jag, å, ja visst och så blev det bråttom. Vi tog på oss och drack en kopp kaffe och sen iväg.  Och var i Rockford halv 9 där drack vi påtår och så fortsatte vi. Det var så vackert, landskapet, och vackert väder, inte så varmt. Princeton var en vacker stad. Vi kom till Johnsson 10 över 10 på för middagen. Esthers syster var hemma. Johnsson hade gått till kyrkan och alla utom jag gick dit . Vi pratade om småland medan Lydia ordnade med middagen. Kl 12 kom de alla hem och sonen med fru kom också. Vi hade en fin middag, kyckling, potatis, korn och ärter och glass och kaffe och kaka. Senare fick vi kaffe och paj och smörgåsar. Så var vi ute och såg på stan och var inne i barnhemmet. Det jag läst om i M. V. De hade ett 60 tal barn i åldern 3 till 13 år. Så åkte vi hem efter en god och trevlig dag. Och så stannade jag hos Edith och Carl. Anna och Arthur reste hem till Milton.

Inspiration och skrivande kräver mat, ”mat med kärlek” . Omtanke om varandra ger oss hopp och en framtidstro. I en galen värld blir kärleken starkare. Mamma var alltid gästvänlig och bjöd in och alla kände sig välkomna och speciella i hennes hus. Därför var det en självklarhet att vännen från Sydamerika erbjuds övernattning och kvällsmat. En fläkt från en annan värld några timmar, I vår lilla stuga vid havet.  Längtan fanns där igen till den stora världen, till att resa till andra länder, inte för att det är bättre där utan för upplevelsen, nya möten och ny kunskap för att komma till insikt att det lilla du har är kanske lyckan du söker.  Att cykla in till Båstad utan någon tid att passa. Njuta av vägen, hallon, blåbär, den ljusa trollskogen och där, aningen av andra väsen som andas och ser oss. Sandheden och den mjuka sanden som guld, och bruset av det storslagna havet, som får oss att känna oss små. Den ljumma vinden smekande på kinden, den lilla bron, under vilken ån flyter ut förväntansfullt i det oändliga havet som ungdom på väg att möta livet. Åter på Östra stranden för en dag känner du mammans glädje och längtan dit, de minnen, skatter djupt i hjärtat, som blir klara när du känner den varma sanden och den ljumma doften av salt hav. Fiskmåsarnas skrik dovt över havet och stranden . Ett och annat fartyg eller segelbåt skymtande stilla sakta vid horisonten, som ljusa skuggfigurer. Jag kan höra ljudet av när vi ivrigt pumpade upp våra luftmadrasser för leken i havet, där man kunde vara i för evigt. Jag ser våra egna barn där i och upp, dyk och magplask, stå på händer, en liten ljusblond förväntansfull pojke och två små leende flickor dyker som delfiner, ivrigt som svarta skuggor i det solglittrande havet. Varma släpade vi vår packning på små stigar genom mattan av lila och grön ljung i små grupper på den torra strandheden, ivriga att komma fram och slänga oss i havet. Osynliga, nära, ljudet av gräshoppor, som förstärker hettan, sommaren och lyckan. Den varma mjuka sanden som bränner under fötterna när man går genom de kulliga sanddynerna, som vi gömde oss i och sökte skydd vid stormiga dagar. Mamma vände aldrig när vi bestämt en Halmstad resa. ”Titta nu klarnar de upp, det ser ljusare ut vid havet”, trots svarta moln under bilfärden mot kusten.  Alltid positiv alltid se det ljusa och möjligheter. Att bada och slänga sig i de skummiga vågorna var lika härligt som att njuta av ett ljummet lugnt hav en vindstilla solig dag. Filtar och lä bakom dynor, där den sylvassa ljusgröna vassen stolt stod nedstoppad och susade härligt och böjde sig för vinden, skyddade mot en aningen kylig vind.  Mamma såg tjusningen och det storslagna med havet, hade alltid en längtan dit trots rötter i de småländska skogarna. När vi köpt stuga vid kusten sa hon ” en stuga vid havet har alltid varit min dröm”. Sista mötet med havet såg jag en lycka och ett vemod att inte kunna slänga sig i vågorna och hon sa ” nästa gång jag ska till havet reser jag ensam”. Vi var alltid först på stranden och lämnade sist brända men lyckliga efter bad och sol och bilen full med snäckor och sand i håret.  Jag kan känna lukten av Nivea sprayen som min pappa alltid köpte. Jag känner fortfarande smaken av den grillade kycklingen som mamma först av alla steg upp och grillade och den egna röda vinbärssaften i de små brännvinsflaskorna. Vi gick upp en bit vid fiskestugan för att äta för att inte få sand i maten. Det fanns så mycket lycka i detta att mina tårar rinner sakta av saknad.

Vi uppmuntrar våra barn att resa och uppleva något annat än det som finns här just för att de ska få upp ögonen för det enkla och självklara. Få olika perspektiv på livet och se så mycket som möjligt. För varje resa blir kunskapen större och perspektiven fler. Perspektivmöten ger kunskap och trygghet och mod och du lyckas klättra upp för berget för att blicka ut och se den oändliga vackra utsikten för att till slut sätta dig ner för att känna någon slags frid. Vimlet kan ibland skapa förvirring, som att gå i en labyrint och det är inte förrän du är på toppen du kan se landskapet tydligt, mönstret, meningen och helheten. Låta droppen rotera innan den mjukt faller tillbaka i havet. Livet är skört och vackert. Hela tiden söker jag det vackra, otåligt och lite desperat som om timglaset sakta rinner ut.  

Man berörs i sitt hjärta av alla tårar från de drabbade i Norge. Man känner sin egen sorg och vet hur tomt och smärtsamt det är att mista en människa man älskar. Den enda trösten är att man blir stark av alla minnen man delat tillsammans den lilla stunden på jorden man har. Att värna om familjen blir viktigt, att göra konturerna skarpa igen. Vi behöver göra det självklara självklart igen. Mammas hela väsen inbjöd till konversation, reflektion. Hennes ansiktsdrag, de små, fina groparna i kinderna, hennes leende gröna ögon. Hon var öppen i mötet och någonting hände där. Mötas i mötet är ett frö som gror. En klokhet som jag förunderligt ser även hos mina barn som en väv som binder samman generationer och som en cirkel kommer allt tillbaka igen. Min mamma var genuint nyfiken på människor och andra världar och på så sätt hittade hon sin egen sanning. Jag kan se henne högt där uppe på berget blickande ut över ett oändligt hav med ett leende och en visshet i de vackra ögonen.

Det fanns dock en gåta en hemlighet, som för henne förblev dold och det var vem hennes egen pappa var som människa. Hon fick aldrig möjligheten att lära känna honom. 5 år gammal kom hon till sin mormor och morfar och den vackra unga mamman vände tillbaka till Stockholm, med en väl bevarad hemlighet, som inte tålde några frågor, och blev praktisk och känslomässigt för mig en älskad moster. Det finns ett gammalt gulnat tidningsurklipp, hittat i en låda hos min morbror, som vi har fantiserat och funderat över.

Bilden visar en stilig läkare från Stockholm, född i Ystad, vid namn Åke Wilton som fyller 50 år. Mamma gissade att detta var hennes farfar, men troligtvis var det hennes fars farbror, eftersom släktforskning visar att hennes farfar och farmor hette Folke Wilton och Elin f. Thomasson . Mamma har också minnen av en faster Karin på Dalarö, som en tid skickade presenter.  Jag vet att mamma någon gång på vägen ställt sig frågan. ”Hur kan man lämna sin 5 år gamla dotter, för att aldrig mer återse henne? Frågan bleknade med åren. Inte ens en gammal mor ville ge något svar. Kanske hade hon sina skäl. Det väsentliga är ändå kärleken till dem vi lever tillsammans med och alla goda möten i livet. För mamma var hennes pappa en man på ett fotografi. För visst måste hon ha vetat att mannen på det gamla familjekortet som står bredvid min mormor var hennes pappa. Det enda kort jag någonsin har hittat på min morfar i mammas gamla fotoalbum.

Vi diskuterar kaffe med vännen från Brasilien och jag ler återigen när jag tänker på den centrala plats kaffet hade för min mormors mors sociala liv på sin amerikaresa. Jag har börjat le varje gång jag läser om att det var dags för kaffe igen. Mitt minne av min mormors mors kaffedrickande var att hon tog mjölk i kaffet och drack på fat med en sockerbit i munnen. Jag kan se henne sittandes på sin säng i köket, jag satt mitt emot och hon log sitt milda leende. Minnet tillhör min barndom och genom köksfönstret såg jag mitt eget hus och det kändes bra och tryggt att sitta där. Ibland kan jag inte låta bli att som hastigast titta upp mot fönstret från min mammas trädgård och jag kan se min mormors mor vinka och le uppmuntrande. Den känslan ger mig mod. Tänkte även på och berättade om min mammas resa till Nicaragua, där mammas kaffekarriär började. Hon hade innan enbart druckit te, passionerat, och sedan efter sin resa började hon älska smaken som kaffet gav. Hon beställde kaffe från Sydamerika för det var det enda kaffet som var gott nog enligt mamma.  Det är märkligt att ju äldre man blir desto godare smakar kaffet . Inte undra på att systrarna Bergbom drack kaffe i Amerika mest hela tiden.

Lyckan visar sig i ett leende, som jag såg hos min mamma och min mormors mor. Jag tänker på J. Hallbergs motto att få människor att småle. Ett leende, inte ett gapskratt utan ett mjukt, varmt leende som balsam i själen. Ett spjuveraktigt, lockande, utmanande, nästan som en flört. Ett uppmuntrande, tröstande leende. Men visst håller jag med att ett hjärtligt skratt är så befriande, ett skratt som känns djupt i magen där tårar rinner salta ner för kinden är något avundsvärt. Jag skulle kunna gå i terapi för ett sådant skratt, för att skingra allvarsamheten och värja sig för känslorna som styr ditt liv som I. Bergman kallar sina demoner. Framförallt skulle jag vilja tämja min ångestdemon, som står i farstun och stampar. Att lyckas stiga ut från sin bubbla och möta livet med öppna sinnen, utan att demonerna står och glor på dig.  Det viktiga är att kunna erkänna att man har ett antal demoner inte att strida och förgöra dem för striden blir för tung och tar upp dyrbar tid med tanke på att ditt timglas rinner, utan att acceptera och göra dem till sina vänner, men att hålla dem på viss distans och känna respekt och faktiskt en viss rädsla.

Som avslutning efter många parenteser tillbaka till det jag hade tänkt skriva om ”Mat med kärlek” och en hoppfull sång i en galen värld.

En hoppfull sång ”Halleluja” sjungen av Allison Crowe

Recept ”Mat med kärlek”

Sommar, skärgårdsservetter, vita ljus och ev. något vitt vin från Toscana. Äppelcider går lika bra.

Stekt laxfilé med lite citronpeppar, kokt potatis med dill, färska kokta rödbetor och delade färska majskolvar med salt och smör. Stekt grön sparris med riven permasanost. Hemgjord bearnaisesås.

Dessert

färska svenska jordgubbar, socker och vispgrädde. Eget bryggt kaffe såklart.

Reflektion om morgondagen och om livet med en älskad vän