amerikaresa

Det var aldrig Vera utan alltid moster Vera, en del av mitt liv och min barndom och uppväxt, tryggt och så självklart. Somriga barndomsminnen med leenden och skratt och gemenskap, blodsband, starkt som livsnerv, då livet kändes för evigt där och då. Livets timglas rinner vidare, igen en stark, färgstark, varm, ödmjuk och intelligent, en förebild återigen med det bergbomska blodet. jag saknar din röst, frågorna, lyssnandet, berättandet med glimten i ögat, det genuina intresset för mig, min familj. Du var den enda i livet  som sa  mitt riktiga namn, så tacksam för det ! Du var den sista som bar vår historia, nu får vi fantisera.

Bär med mig roliga och varma minnen av min moster Vera så länge jag lever här på jorden.

 

men jag vet att det är fest på en annan strand med hisnande, bedårande utsikt, i solnedgång, ljummen vind som smeker,  och ett dukat långbord med bullrigt, charmigt sällskap med så mycket värme och kärlek.....

 

Livet som landskapet, föränderligt och växlande, oförutsägbart där timglaset mjukt, ljudlöst, obarmhärtigt rinner ner genom den smala passagen för att slutligen stanna och droppen faller i det stora oändliga havet tillsammans igen, allt blandas minnen, saker, arv, egenskaper. Tiden upprepar sig och cirkeln börjar om men på ett annat sätt. Jag håller kvar det jag minns och lämnar kvar det jag har, som en styrka genom livet när jag inte hela tiden kan gå bredvid dig, jag ser ditt leende och jag kan höra din röst, så märkligt och gåtfullt.