amerikaresa

San Fransisco

Tisdag den 24 juni

Idag gick jag upp tidigt för att kunna skriva något av vad jag har sett här. Igår gick Arthur tidigt till sin utställning och var där hela dagen. Anna och jag fick roa oss själva. Vi gick först ut och drack kaffe på en liten vacker plats här på hörnet. Se gick vi för att få bussen som tar turister för en hel dag ut att bese staden och dess omgivningar. Det var mycket roligt och mycket att se, men jag vill inte göra om den turen igen för det var lite för spännande. Vi åkte över 3 broar. Den sista som vi åkte på tillbaka till stan kallas Golden gate, Guldporten, men först åkte vi över en annan, den längsta i världen. Det var en ö som vi åkte förbi, som alla livstids fångar i Kalifornien tillbringar sitt återstående liv. Så kom vi till kullarna i Oakland. Högre och högre kom vi på denna slingrande väg. Men så underbart vackert vid alla villorna de skönaste blommor, Palmer och andra träd tills vi stod på toppen av den högsta kullen. En sådan utsikt, hela San Fransisco långt på andra sidan vattnet. Högt uppe stanna vi i skogen där flera tusenåriga träd växte. De var så stora så det kunde byggas 5 hus av ett enda men den skall stå orörd. Alla de största träden var brända bra mycket men de hade växt och levat ändå. Det hade varit en brand någon gång som ingen minns nu eller vet när. Ja man kände sej liten inför dessa jättar. Man kunde inte se topparna på dem. Det hade funnits guld på vissa platser vi åkte över men det var längesen så det var inte lönt att försöka nu. Vi åt lunch på ett motell som låg på en platå där uppe. Kaffe drack vi i skogen utanför ett litet stockhus. Sen gick hemvägen ett stycke samma branta våg, men då gick det nerför så man kunde tro man skulle fara på huvudet men allt gick lyckligt och snart var vi tillbaka igen. Sen var vi på det kinesiska hotellet och åt middag. Vi fick 9 rätter, först stekta revbensspjäll, väldigt goda med senap, tomatsås. Så fick vi någon slags flottyrstekta rullar fyllda med potatis och kött. Något annat så var det inkokta räkor. Sen 3 sorts rätter, den ena någon risblandning och andra vet jag ej vad det var, någon sallad och sist glass och små snäckor som var inbakat med en pappersremsa med en vers på någon spådom eller så.

Idag är det Erics födelsedag. Vi har varit och sökt upp Anitas släktingar. Det var en hel del där hos fru Sällman. Hennes syster fru Pettersson och en sonhustru till henne och 4 barn och så en sonhustru till fru Sällman och 3 barn. När vi druckit kaffe åkte vi alla till zoologiska trädgården. Där var en massa djur, elefanter, kameler, lejon och tigrar, lamadjur, sälar, noshörningar, fåglar och apor. Barnen var glada, det var allt möjligt för barnen. När vi ätit lunch åkte jag och Anna spårvagn hem till stan och gick i affärer. Det var så mycket som man velat köpa, men en vet inte vad. Det är ju så dyrt för en annan som räknar i svenska pengar och det har likadant i Sverige. Vi köpte ett par småsaker bara . Idag den 25 juni har vi varit vid hamnen där var fisk förstås av alla de slag och affärer, tusende sorts saker ute på gatan och vad folk. Vi åkte i en gammal spårvagn som dånade och skramlade . Den går med en kabel som går under jorden. Den var delvis öppen och den var så full med folk, som stod på alla sidor och höll i stänger. Det är ju bara backe upp och backe ned. Stan är byggd på 7 kullar så det är knappt en gata som är jämn mark. Det är så branta höga gator så man kan knappast gå. Idag har vi varit på utställningen också, men vad folk från hela Amerika och andra länder också. 45 tusen personer var här i stan för den skull. Vad fina instrument och grejer som Arthur hade. Det var 4 man från det bolaget. Det var tusentals doktorer, kineser och svarta och vita. Har aldrig sett så mycket folk på en gång. Så har Ragnhild ringt och jag fick prata med henne. Tråkigt att jag inte kunde ha tid att gå dit . Det hade varit roligt att träffa någon Smålandsstenarbo. Ja nu är det kväll och Arthur kom hem. Han har haft en del doktorer i kväll som han har pratat med och imorgon lämna vi denna stad och för min del ser jag den aldrig mer. Så fortsätter vi vår resa till Los Angeles. Det blir nog mycket vackert att se under färden.

På onsdagen kom Anna, Billy, Nancy och Patty Ann och hämtade mej till Milton. Idag torsdag har vi gjort oss i ordning för den långa resan till San Francisco. Doris kom och sa adjö. Hon och Bud ska också resa imorgon. De flyger till Europa för att besöka många länder. Betty och lilla Betty Jean kom också en titt.

Här är en så förtjusande vacker trädgård i Milton, så många rosor, vita, röda, skära och gula. Allt växer så väldigt, buskar blommar i alla färger och vindruvor har redan stora klasar och hallonen ser ut att bli väldigt stora. Potatisen blommar och allt är så stort. Så var kan det vara vackrare än här? Ja så börjar vi resan till Kalifornien . Fredag morgon skjutsade Arthur junior oss till Janesville station så åkte vi tåg till Chicago, där fick vi stanna några timmar som vi använde till att se på stan, Anna och jag. Arthur hade en del affärer. Vi tog eftermiddagen till att kuska runt stan och såg en hel del platser, det var intressant. Sen träffas vi vid stationen igen. Tåget gick kl 4. Vilket tåg, så fint och stort. Vi hade sovvagnskupé, där alla bekvämligheter stod till buds. Det var glaskupéer ovanpå taket var vi kunde sitta och se allt. Där tillbringade vi den mesta tiden. I Illinois var det stora farmar och flera stora städer och dagen fortsatte men så blev det mörkt och vi kunde inte se något mera, så vi fick gå ner och sova. Den andra dagen som var midsommardagen i Sverige såg vi först stora slätter, stora farmar och kreatursfällor där tusentals kreatur stod packade och andra gick och betade på de milslånga fälten. Så kom vi till stora staden. Den var där tåget stod i två timmar. Sen börja vi åka genom bergen. Vilka berg med snö på topparna, en del skogsklädda bara skiftande i alla färger! Vi åkte genom 82 tunnlar med alla. Det var hisnande att se hur tåget slingrade sig fram på den lilla smala hyllan över träddjupen. Vi kunde inte se annat än floden rätt under oss, banan gick oupphörligt i skruvar. Vi gick ju högre och högre, många tusen fot över havet. Så kom vi till någon liten stad ibland. Naturen skiftade, så blev det slättland igen, men bara torra öknen. Först bara bart gräs, sen bara sand, för att övergå i bergskullar, så underliga, så underliga formationer, alldeles grå, som av lera. Så kom vi in i Kalifornien, där trodde jag skulle vara en blomstrande trädgård bara, men det var slättland som var alldeles förtorkat. Det regnar inte vid den här tiden och då blir allt förtorkat som inte vattnas, men sått var det och där de hade vattnat sina fält var det en verklig örtagård. Det var stora fält med tomater, risfält, så gröna och stora persikolundar och andra fruktträd så långt ögat kunde nå och blommor, så underbara stora rosfält. Och så kom vi till Oakland, en stor stad som ligger bland höga kullar. Hur kan de bo där? Vilka vägar som slingrar sig, många gånger runt kullen innan de kan komma upp. Vi fick åka färjan till San Francisco, den vita fina staden. Vi tog en taxi till Stuart hotell, där vi skulle bo. Det var stora vackra rum med allt vad man kunde önska.

”Forskningsetik och perspektiv val ”har uppehållit mig från min blogg så nu äntligen har jag återigen lite tid att skriva. Jag har lockats att ta på mig mina forskningsglasögon och har funderat mycket på hur väl vi lyckas att ta det perspektiv som krävs för ett lyckat samarbete i skolans värld. Författaren poängterar att vi måste ta den svages perspektiv och framhåller praxiskunskapen som en viktig källa och utgångspunkt för forskning, men hon värnar och ställer även vetenskapen högt, vilket jag har stor respekt för, och varnar för snabba forskningsresultat för forcerad utveckling och förändringsarbete. Jag kan inte se elever i skolan som svaga men nog behöver vi ta oss tid att lyssna och ta deras perspektiv, vilket leder till att vi tar dem på allvar. Hur väl lyckas vi med det? En människosyn i ord måste också synas i praktiska handlingar. Jag fascineras av forskningens syfte att se ny, bättre och sannare kunskap om verkligheten! Se att det vi tar för givet är påverkbart och föränderligt. Mina forskningsglasögon, kanske borde skaffa nya snyggare glasögon för ändamålet för att bli tagen på allvar, speciellt när man får höra att de utgående bågarna hamnar i Ullared, hjälper mig att se vad som faktiskt sker i mötet och hur motivation, respekt, positiva förväntningar, självbild, höga krav påverkar förväntad utveckling. Lärares metoder är inte oviktiga men fokus ligger på färdigheter, förmågor och processer hos barnen. Försöker hitta mönster, jämför, vänder och vrider på myntet.  Eleven som hela tiden vet sitt bästa. Perspektivtagande är spännande och hjälper dig att förbli nyfiken. Återigen det genuina intresset för människan. Hela projektet kunde vara ett examensarbete!  Jag har en vision om ett supermodernt rum med datorer, smartboard, Ipod ……Ett tyst rum där man kan stänga dörren.  Allt i ett elevperspektiv. Möjligtvis ett forskningsobjekt med tanke på forskningsetik.  En liten parantes hur kan jag koppla skolan till min Amerikablogg möjligtvis genom att nämna en ledande läsforskare från USA som heter Hugh W. Catts. Han är inte översatt på svenska vilket är märkligt efter som han har betydande resultat om läsning i sin forskning.  Han skriver intressant om självinlärningshypotesen där fonologisk avkodning fungerar som en självinlärande mekanism.  Lite som en inbyggd lärare.  Detta är en sanning för mig som jag ser och är fantastiskt!  ”Varje lyckat möte med ett okänt ord ger en ny möjlighet för personen att erövra ordspecifik ortografisk information, som är grunden för skicklighet att läsa och skriva. Barnet lyckas självständigt genom det fonologiska verktyget (en av läsforskningens absoluta sanningar är att dyslexi, specifika svårigheter med läsning och skrivning beror på fonologiskt trassel) utveckla kunskap om hur specifika ord stavas och en allmän ortografisk kunskap”(Catts).  Utmaningen ligger i att om läsningen är på barnens nivå eller lite över så känns de flesta ord igen automatiskt medan det fåtalet ord som är okända ger barnet tillfälle till självinlärning och tar inte för mycket energi för att avkodas och då underlättas förståelsen.Drivkraften är nyfikenheten att förstå texten och att våga försöka komma över det fonologiska hindret och bli lite av en risktagare. Först sker allt trevande, mycket energi, hinder överbryggas ord för ord, mer och mer självständigt och stolthet och säkerhet växer och en helt ny värld öppnar sig . Det är magiskt när barn lär sig läsa över en natt!  Det är som om alla pusselbitarna med den första biten som inte alls har en givet säkert ställe plötsligt med allt snabbare tempo i slutet hittar sin plats.

Min mormor njöt verkligen av den mat som serverades på Amerikabåten och de middagar hon i Amerika åt och blev bjuden på och som tillagades med kärlek och gästfrihet av systrar och släkt och vänner. Kanske är det så att maten blir lite godare om den tillagas av kärlek och omtanke för dem man serverar? Vad jag egentligen skulle skriva, angående mat med kärlek, var om den fantastiska gös jag åt i onsdags förra veckan. Alla olika fisksensationer som barn flög på mig plötsligt och jag förstod då att det är så här mat ska smaka!! Men jag vet att det är detta som jag vill minnas. Minnena kom över mig igen som tidvattnet, som i Normandie, plötsligt, utmanande, häpnande och befriande och storslaget, från fönstret som lockade oss ut i natten från det lilla charmerande pensionatet med de blommiga tapeterna. Vid havet i skymningen i den ljumma vinden kände man närvaron av de amerikanska soldaterna . Tyst vadande, plaskande, sammanbitna och beslutsamma.  Färsk gös var smärtsamt länge sedan min mamma tillagade och bjud oss på. Jag var bortskämd med fisk och vilt när jag var liten och tänkte inte alltid på hur god maten verkligen var. Den naturligt goda maten var en del av min barndom, mitt liv! Hur kan smaken och bilden av en festlig smörgås med ett salladsblad och krabb-blandning finnas kvar, serverad på en rund silverbricka bredvid en annan avlång bricka av trä med sillsmörgås med brunt bröd?  Att äta fisk med ben var ingen konstighet. Vi åt både hel gädda och abborrar som inte alltid var fileade. Ben var vi försiktiga med och plockades varligt bort. Hel kokt torsk eller kolja var självklart med vit sås och kokt potatis. Min mormors mor som ofta bjuds in satt på kanten nedanför köksfönstret med den beigefärgade virkade gardinen. Noga skalade hon den färska potatisen fast mamma tyckte det var onödigt. Om mamma kommenterade sa hon ”jag är väl ingen gris heller”. Själv kokade hon inte så ofta potatis utan tyckte chips (clips) var smidigt och bra.  Visserligen var inte ål min favorit, men det var pappas, rökt ål! Jag minns att han satt och knöt ålryssjor och krokade äcklig mask på altanen sedan följde mamma med och la ut, i en liten läckande träbåt, i Nissan och på morgonen vittjades ryssjorna och pappa kom hem med ålarna i en spann. Det var spännande och läskigt att titta ner i spannen, där de slibbiga ålarna simmade.

Abborrar metade vi i Eriksbosjön och jag älskade stekt abborre och gäddan mamma gjorde med grädde och pepparrot . Mamma tillagade allt med kärlek, som en slags magisk kraft blev allt så fantastiskt gott!  Jag minns även den regnbågsforell min morbror, som även han hade fisket som en stor passion, fiskade i sjön Skärshult, där vi simmande till den lilla ön vid besök vid sommarstugan när jag var barn. Smaken av regnbågsforellen , tillagad i ugnen i folie med lite lök, finns kvar och färgen var lite ljusare rosa än den vanliga laxen.Min bror fjällade och fileade alltid olika fiskar vid källartrappen hemma vid mammas hus. Jag kan fortfarande se honom där och mamma står i köket färdig att tillaga den nyfångade fisken. Öppnade ibland båda fönsterna för att vifta bort flugor som hon hatade att ha i köket. Jag skickades ut i grönsakslandet med det bruna durkslaget för att plocka sallad,morrötter, dill eller persilja eller för att plocka upp lite potatis om den var färdig. Ibland var det jordgubbar som skulle plockas till efterrätten. Jag kan se min väg dit ner för slänten, förbi krusbärsbuskarna och den röda vinbärsbusken och känner gräset under mina bara fötter och värms av min mammas leende blick från fönstret. Sedan åt vi och njöt av fisken, och alla tillbehör från trädgården, på altanen, som också var en speciell plats där vi dröjde oss kvar precis som äppelträdet nedanför slänten.
En annan matsensation blev de färska rödspättor som fiskades upp på Tjörn av svärfar, van fiskare efter fiskeresor i Rockhall, Hebriderna, Nordatlanten, och min man under en innerlig,lycklig, kort tid när barnen var små och som vi åt helstekta med citron och persilja till. Viktiga samtal om livet, Whiskey på den  plats där näten hängdes upp och rensades. Jag ser min dotter i pippitröjan sent på kvällen. Jag snubblar på gråten och ögonblicken som hela tiden försvinner. Då var heller inte ben något bekymmer. Vitt och åter vitt.  Golf rensar hjärnan men även måla har jag upptäckt efter två befriande målningsdagar då jag endast behövde tänka på att doppa penseln i färgen och så snabbt som möjligt stryka på bräda för bräda.  Ro från krävande tankar. Låg inte sömnlös efter en vit hussida denna gång utan var nöjd med den gräddvita färgen.