amerikaresa

Det kändes som jag lever i en lögn, att jag inte kan berätta, men jag ville bara väl, skydda, som mamma skyddade mig, berättade det vackra, det roliga, det fina, det trygga, jag har ett pansar som ingen någonsin kan,  aldrig kan riva, du älskade, skyddade mig mot allt som hotade att såra, hata och skada mig. Den kärleken ger jag er så länge jag andas på jorden. Jag kan inget annat, känner inget annat, därför måste jag helt naket, ensamt berätta det värsta som kunde hänt, därför måste jag vara modig, berätta. 

I en stund av förtvivlan minns jag en annan historia, en tröst, när jag föll och åter föll, där tårar inte gav tröst, tog slut, hur kan tårar ta slut, du lyssnade för allt hade även du genomlidit , du lyssnade i källaren, när mina tårar fortfarande fanns, kändes, salt. Du gav mig hopp, kanske lite till.....Jag minns första droppet, när tiden tog slut och jag stod utanför att leva. 

Men återigen tar du min hand, kramar mig, spänner ögonen i mig, ler, får mig att återigen känna befriande tårar. 

29/11

Sitter här vid en underbar strand utanför Livingston. Karibiens vågor slår mot stranden. Och jag ska snart dyka i. Vi for några stycken. 1 familj guatemalteker, 1 kille från England och jag i en ”laucha”.
Först strandade vi vid något som hette 7 Altares något som liknade Champey men inte riktigt så fint. Jag badade i lagunen och det var störtskönt. Där var vi i 1 timma sedan for vi hit. Att flyga fram på Karibiens vågor var ljuvligt. Det är liksom lite mulet men ändå sol. I natt regnade det våldsamt i flera timmar. Även lite när jag gick morgonpromenad mellan 7-8. Åt frukost på bygatan som är kantad med små mysiga restauranger. En hund har slagit sig ner bredvid mig här. Jag gick en promenad och hittade så klart barn att fotografera igen, 3 flickor 15,12 och 5 år. 1Q(Quetzal) var fick de. Alla är så vackra här. Strax intill håller en vit kille på att tillverka en stång för att få ner en kokosnöt. Här är nog inte mer än 15 personer på ½ mil strand. Nu måste jag bada!
Så sitter jag här på muren igen och har hela hamnen framför. Känner mig toppen. Fiskebåtarna tuffar ut i en lång rad. Här fiskas tydligen skaldjur också. En del båtar är gamla och risiga och vad är inte det i Guate. Så står mitt sällskap på kajen och pratar med honom som körde lauchen. Jag träffade hela familjen på restaurangen innan. De är så trevliga med tre barn, en liten Laura 2 ½ år. En annan guatemalan började prata lite när jag satt där på stranden och njöt av kyckling, pommes frites, grönsaker, tortillas och vatten, allt kostade 33 Q. Här är underbart färgsprakande! Tog kort på fotbollsspelarna igen. Snart kommer mörkret. Klockan är halv 6.
Mannen som raggar kunder till båtarna hejade igen. Han kallade mig ”amiga”. Den har dagen var guld värd. Pelikanerna flög i långa stråk ute på havet. Det hade varit något för Göran att fånga med pensel.