sanning
Det kändes som jag lever i en lögn, att jag inte kan berätta, men jag ville bara väl, skydda, som mamma skyddade mig, berättade det vackra, det roliga, det fina, det trygga, jag har ett pansar som ingen någonsin kan, aldrig kan riva, du älskade, skyddade mig mot allt som hotade att såra, hata och skada mig. Den kärleken ger jag er så länge jag andas på jorden. Jag kan inget annat, känner inget annat, därför måste jag helt naket, ensamt berätta det värsta som kunde hänt, därför måste jag vara modig, berätta.
I en stund av förtvivlan minns jag en annan historia, en tröst, när jag föll och åter föll, där tårar inte gav tröst, tog slut, hur kan tårar ta slut, du lyssnade för allt hade även du genomlidit , du lyssnade i källaren, när mina tårar fortfarande fanns, kändes, salt. Du gav mig hopp, kanske lite till.....Jag minns första droppet, när tiden tog slut och jag stod utanför att leva.
Men återigen tar du min hand, kramar mig, spänner ögonen i mig, ler, får mig att återigen känna befriande tårar.
Kommentarer
Trackback
