amerikaresa

Jag håller ställningen på natten för faror på savannen. Saknar filosofiska samtal, bara jag, ingen mer. Efter flod kommer ebb och man får vila. Tänka efter vad som är. Jag har gått i labyrinten dag och natt i så många år, då vill man tänka efter  lite till, och då lite senare på natten. Vill lyssna, intresserat, förvånat, charmigt, imponerat, stolt som solnedgång som färgar himlen, ser bara det vackra, skimrande,  unikt utan fel, men annorlunda varje gång. Soluppgången, hoppfullheten, du kan inte hindra solen att åter sprida ljuset som att doppa penseln med färg, din historia, med svepande, tankfulla penseldrag, men bestämda, med näsan mot himlen, klara vackra gnistrande ögon,  som himlens vackraste tavla, i all hast, några droppar i havet,  sittande på en klippa med  havet vid dina fötter. Jag drar ett djupt andetag, lika tacksam för det jag ser så otroligt, morgonbrisen ,du huttrar till, solen värmer mer och mer, ni skrattar till och ler och jag känner en liten hand som försiktigt  klappar min kind. Det är  ni.