amerikaresa

Inspiration och skrivande kräver mat, ”mat med kärlek” . Omtanke om varandra ger oss hopp och en framtidstro. I en galen värld blir kärleken starkare. Mamma var alltid gästvänlig och bjöd in och alla kände sig välkomna och speciella i hennes hus. Därför var det en självklarhet att vännen från Sydamerika erbjuds övernattning och kvällsmat. En fläkt från en annan värld några timmar, I vår lilla stuga vid havet.  Längtan fanns där igen till den stora världen, till att resa till andra länder, inte för att det är bättre där utan för upplevelsen, nya möten och ny kunskap för att komma till insikt att det lilla du har är kanske lyckan du söker.  Att cykla in till Båstad utan någon tid att passa. Njuta av vägen, hallon, blåbär, den ljusa trollskogen och där, aningen av andra väsen som andas och ser oss. Sandheden och den mjuka sanden som guld, och bruset av det storslagna havet, som får oss att känna oss små. Den ljumma vinden smekande på kinden, den lilla bron, under vilken ån flyter ut förväntansfullt i det oändliga havet som ungdom på väg att möta livet. Åter på Östra stranden för en dag känner du mammans glädje och längtan dit, de minnen, skatter djupt i hjärtat, som blir klara när du känner den varma sanden och den ljumma doften av salt hav. Fiskmåsarnas skrik dovt över havet och stranden . Ett och annat fartyg eller segelbåt skymtande stilla sakta vid horisonten, som ljusa skuggfigurer. Jag kan höra ljudet av när vi ivrigt pumpade upp våra luftmadrasser för leken i havet, där man kunde vara i för evigt. Jag ser våra egna barn där i och upp, dyk och magplask, stå på händer, en liten ljusblond förväntansfull pojke och två små leende flickor dyker som delfiner, ivrigt som svarta skuggor i det solglittrande havet. Varma släpade vi vår packning på små stigar genom mattan av lila och grön ljung i små grupper på den torra strandheden, ivriga att komma fram och slänga oss i havet. Osynliga, nära, ljudet av gräshoppor, som förstärker hettan, sommaren och lyckan. Den varma mjuka sanden som bränner under fötterna när man går genom de kulliga sanddynerna, som vi gömde oss i och sökte skydd vid stormiga dagar. Mamma vände aldrig när vi bestämt en Halmstad resa. ”Titta nu klarnar de upp, det ser ljusare ut vid havet”, trots svarta moln under bilfärden mot kusten.  Alltid positiv alltid se det ljusa och möjligheter. Att bada och slänga sig i de skummiga vågorna var lika härligt som att njuta av ett ljummet lugnt hav en vindstilla solig dag. Filtar och lä bakom dynor, där den sylvassa ljusgröna vassen stolt stod nedstoppad och susade härligt och böjde sig för vinden, skyddade mot en aningen kylig vind.  Mamma såg tjusningen och det storslagna med havet, hade alltid en längtan dit trots rötter i de småländska skogarna. När vi köpt stuga vid kusten sa hon ” en stuga vid havet har alltid varit min dröm”. Sista mötet med havet såg jag en lycka och ett vemod att inte kunna slänga sig i vågorna och hon sa ” nästa gång jag ska till havet reser jag ensam”. Vi var alltid först på stranden och lämnade sist brända men lyckliga efter bad och sol och bilen full med snäckor och sand i håret.  Jag kan känna lukten av Nivea sprayen som min pappa alltid köpte. Jag känner fortfarande smaken av den grillade kycklingen som mamma först av alla steg upp och grillade och den egna röda vinbärssaften i de små brännvinsflaskorna. Vi gick upp en bit vid fiskestugan för att äta för att inte få sand i maten. Det fanns så mycket lycka i detta att mina tårar rinner sakta av saknad.

Vi uppmuntrar våra barn att resa och uppleva något annat än det som finns här just för att de ska få upp ögonen för det enkla och självklara. Få olika perspektiv på livet och se så mycket som möjligt. För varje resa blir kunskapen större och perspektiven fler. Perspektivmöten ger kunskap och trygghet och mod och du lyckas klättra upp för berget för att blicka ut och se den oändliga vackra utsikten för att till slut sätta dig ner för att känna någon slags frid. Vimlet kan ibland skapa förvirring, som att gå i en labyrint och det är inte förrän du är på toppen du kan se landskapet tydligt, mönstret, meningen och helheten. Låta droppen rotera innan den mjukt faller tillbaka i havet. Livet är skört och vackert. Hela tiden söker jag det vackra, otåligt och lite desperat som om timglaset sakta rinner ut.  

Man berörs i sitt hjärta av alla tårar från de drabbade i Norge. Man känner sin egen sorg och vet hur tomt och smärtsamt det är att mista en människa man älskar. Den enda trösten är att man blir stark av alla minnen man delat tillsammans den lilla stunden på jorden man har. Att värna om familjen blir viktigt, att göra konturerna skarpa igen. Vi behöver göra det självklara självklart igen. Mammas hela väsen inbjöd till konversation, reflektion. Hennes ansiktsdrag, de små, fina groparna i kinderna, hennes leende gröna ögon. Hon var öppen i mötet och någonting hände där. Mötas i mötet är ett frö som gror. En klokhet som jag förunderligt ser även hos mina barn som en väv som binder samman generationer och som en cirkel kommer allt tillbaka igen. Min mamma var genuint nyfiken på människor och andra världar och på så sätt hittade hon sin egen sanning. Jag kan se henne högt där uppe på berget blickande ut över ett oändligt hav med ett leende och en visshet i de vackra ögonen.

Det fanns dock en gåta en hemlighet, som för henne förblev dold och det var vem hennes egen pappa var som människa. Hon fick aldrig möjligheten att lära känna honom. 5 år gammal kom hon till sin mormor och morfar och den vackra unga mamman vände tillbaka till Stockholm, med en väl bevarad hemlighet, som inte tålde några frågor, och blev praktisk och känslomässigt för mig en älskad moster. Det finns ett gammalt gulnat tidningsurklipp, hittat i en låda hos min morbror, som vi har fantiserat och funderat över.

Bilden visar en stilig läkare från Stockholm, född i Ystad, vid namn Åke Wilton som fyller 50 år. Mamma gissade att detta var hennes farfar, men troligtvis var det hennes fars farbror, eftersom släktforskning visar att hennes farfar och farmor hette Folke Wilton och Elin f. Thomasson . Mamma har också minnen av en faster Karin på Dalarö, som en tid skickade presenter.  Jag vet att mamma någon gång på vägen ställt sig frågan. ”Hur kan man lämna sin 5 år gamla dotter, för att aldrig mer återse henne? Frågan bleknade med åren. Inte ens en gammal mor ville ge något svar. Kanske hade hon sina skäl. Det väsentliga är ändå kärleken till dem vi lever tillsammans med och alla goda möten i livet. För mamma var hennes pappa en man på ett fotografi. För visst måste hon ha vetat att mannen på det gamla familjekortet som står bredvid min mormor var hennes pappa. Det enda kort jag någonsin har hittat på min morfar i mammas gamla fotoalbum.

Vi diskuterar kaffe med vännen från Brasilien och jag ler återigen när jag tänker på den centrala plats kaffet hade för min mormors mors sociala liv på sin amerikaresa. Jag har börjat le varje gång jag läser om att det var dags för kaffe igen. Mitt minne av min mormors mors kaffedrickande var att hon tog mjölk i kaffet och drack på fat med en sockerbit i munnen. Jag kan se henne sittandes på sin säng i köket, jag satt mitt emot och hon log sitt milda leende. Minnet tillhör min barndom och genom köksfönstret såg jag mitt eget hus och det kändes bra och tryggt att sitta där. Ibland kan jag inte låta bli att som hastigast titta upp mot fönstret från min mammas trädgård och jag kan se min mormors mor vinka och le uppmuntrande. Den känslan ger mig mod. Tänkte även på och berättade om min mammas resa till Nicaragua, där mammas kaffekarriär började. Hon hade innan enbart druckit te, passionerat, och sedan efter sin resa började hon älska smaken som kaffet gav. Hon beställde kaffe från Sydamerika för det var det enda kaffet som var gott nog enligt mamma.  Det är märkligt att ju äldre man blir desto godare smakar kaffet . Inte undra på att systrarna Bergbom drack kaffe i Amerika mest hela tiden.

Lyckan visar sig i ett leende, som jag såg hos min mamma och min mormors mor. Jag tänker på J. Hallbergs motto att få människor att småle. Ett leende, inte ett gapskratt utan ett mjukt, varmt leende som balsam i själen. Ett spjuveraktigt, lockande, utmanande, nästan som en flört. Ett uppmuntrande, tröstande leende. Men visst håller jag med att ett hjärtligt skratt är så befriande, ett skratt som känns djupt i magen där tårar rinner salta ner för kinden är något avundsvärt. Jag skulle kunna gå i terapi för ett sådant skratt, för att skingra allvarsamheten och värja sig för känslorna som styr ditt liv som I. Bergman kallar sina demoner. Framförallt skulle jag vilja tämja min ångestdemon, som står i farstun och stampar. Att lyckas stiga ut från sin bubbla och möta livet med öppna sinnen, utan att demonerna står och glor på dig.  Det viktiga är att kunna erkänna att man har ett antal demoner inte att strida och förgöra dem för striden blir för tung och tar upp dyrbar tid med tanke på att ditt timglas rinner, utan att acceptera och göra dem till sina vänner, men att hålla dem på viss distans och känna respekt och faktiskt en viss rädsla.

Som avslutning efter många parenteser tillbaka till det jag hade tänkt skriva om ”Mat med kärlek” och en hoppfull sång i en galen värld.

En hoppfull sång ”Halleluja” sjungen av Allison Crowe

Recept ”Mat med kärlek”

Sommar, skärgårdsservetter, vita ljus och ev. något vitt vin från Toscana. Äppelcider går lika bra.

Stekt laxfilé med lite citronpeppar, kokt potatis med dill, färska kokta rödbetor och delade färska majskolvar med salt och smör. Stekt grön sparris med riven permasanost. Hemgjord bearnaisesås.

Dessert

färska svenska jordgubbar, socker och vispgrädde. Eget bryggt kaffe såklart.

Reflektion om morgondagen och om livet med en älskad vän