En lekfull blinkning
Hargreaves & Fink (2008) skriver om det långsamma och djupa lärandet och jag blir så lycklig och glad. Kortsiktiga och påtvingade resultatmål är oförenliga med en sådan utveckling. Vi professionella i skolans värld har redan genomskådat hur de krav och den press skolan är utsatt för får barn och ungdomar att känna ångest och rädsla för att misslyckas i skolan. Hargreaves & Flink (2008) skriver om begreppet normbubbla, där man till varje pris ska höja elevernas betyg och där misslyckanden inte tolereras. När spricker den? Det är frågan som Hargreaves & Fink ställer i boken ”Hållbart ledarskap i skolan”.
”Slow food”, då känns kalops helt rätt. The“american dream”, för vem? För alla!? Vi kanske ska gå till oss själva i vår verklighet en ”europeisk dröm”, utmana! Där gemenskapsrelationer ger livskvalité och hållbar utveckling. Slow down! Intensiv lek istället för slit. Maximera alla utbildningsmässiga och ekonomiska delaktigheter . Jag tar till mig och smakar på ”praktisk filosofi”. Där fokus är på lärande gemenskaper på jakt efter lärandets hemlighet. Skolval, rangordning av skolresultat och konkurrens mellan skolor och elit skolor känns helt fel! Frihet utan rättvisa! ” var och en får klara sig på egen hand” . Så kunde jag inte tänka när jag låg på operationsbordet. Jag kände mig utelämnad, svag och efteråt lyckades jag skapa distans och tog på forskarglasögon och såg till min häpnad det suveräna samspelet som utspelades. Allt hände blixtsnabbt. En allvarlig blick, förståelse, en fråga, visat intresse, ett leende ” Allt kommer att gå bra” empati. Någon förklarar vad som händer, profession. Jag vågar lämna mig till någon som har gjort det här förut. Ledarskap, någon ser över och sätter igång, tar ansvar. ”Let’s roll”! Det fanns en tid när jag var högst imponerad av ”Beverly Hills blues”. Allt är knivskarpt professionellt förhållningssätt i samspel. Alla tar sin givna roll och sitt ansvar mot ett gemensamt mål i ett uppdrag som ska utföras på liv och död. Detta inger mig mod att dessa människor finns. De kallas änglar på jorden. Kan vi lära av detta i skolan? En ny generation växer upp som vi vill ska fungera i sådana sammanhang. Vi måste tro på en ny professionalitet och ett kunskapsinnehåll som lyfts fram av en tro på social och etisk målsättning.
Nu kommer ny jord till en Tujahäck och jag tror att den är hållbar även på vintern. Att känna sig delaktig är att öka förståelsen och intresset. Kunskapen man får tillsammans ger faktiskt en viss stolthet. I vår praxis uppstår enkla sanningar om du ställer dig på berget och ser dem. 
Jag går där igen och blir förundrad och bedårad av att höra kraften som inte visar någon svaghet utan endast trygghet. Frågar mig själv vad finns i detta okuvliga som tröstar och skingrar allt. Charmiga leende vind, känner den lite bitande, tröstande på min kritvita kind. Hoppas på lite levande färg. Det enda som är där och då är nu och ingenting mer. Det finns inget svar, men en känsla av lättnad och ett leende. Det är som om det är något som jag borde veta men inte förstår. Ovanför oss öppnar himlen sig som en triangel, svagt himmelsblå, där man kan ana solen. I molnhorisonten är ett ljus som fascinerar, släpper inte riktigt fram den hemlighet som skymmer. Vågorna nära havskanten viskar nära och lockar. Jag suckar lite uppgivet och lite befriande, lite lättnad. Kan jag släppa? Är den absoluta smärtan nådd? Vi vandrar upp från stranden nöjda, min dotter och jag . De mjuka lockarna, ljust, melerade som slingor i de lite mörkare. Klokheten bedövande vacker. Allt var lugnt med havet, strömmande som en evig cirkel utan hänsyn. Det fanns inget val. Det är livets natur att fortsätta att finnas till, förnya och förändring från förståelse och kunskap, där känslor förvillar och spelar oss spratt. Skymmer sikten. Oändlig kärlek som inte slutar. Känslor spelar absolut roll . Väver en silkeslen lycklig barndom .
Mina ögon ser min barndom, blinkar med ett öga lekfullt till mig. Jag kan inte slita min blick, ser mig själv och minns. Min livstråd är värdefull men skör där tryggheten är djup och har varit en långsiktig process där vägen har skapat en urkraft som jag inte visste att jag hade Gäckande, springer bakom mig oc ler.
