blodsband från Vallonien
I vår släkt har många känt sig lockade till äventyr och resande. Många har rest och upplevt andra länder och kontinenter. Egentligen inget konstigt med det för just i dag är möjligheten att resa på vår jord oändlig. Vi reser för upplevelsen och äventyret och inte som de första immigranterna till Amerika för att söka lyckan och ett bättre liv. Min mormors mors resa till Amerika har ni börjat ta del av och även min egen äventyrliga mammas resor till Nicaragua och Guatemala ska jag med tiden skriva ner i min reseblogg i form av dagboksanteckningar och brev .
Men återigen ser jag på, med viss stolthet, det excentriska och speciella namnet Bergbom. Enligt den muntliga traditionen skulle Bergbomssläktet komma från Belgien som valloner på 1600-talet under namnet Birgenbaum, som med tiden, för att låta mer svenskt, ändrades till Bergbom. Finns det något i vårt blod, en oro och en längtan bort, precis som för vår långt tillbaka släkting August G. Birgenbaum från Vallonien, som lämnade sitt eget land på 1600-talet, för att bosätta sig i det kalla och inte alltför vänskapliga landet, Sverige. De kom som smeder med sin finkänslighet och skicklighet med järnet redan i början av 1600-talet och var den franskspråkliga befolkningen i Belgien, vars dialekt, vallonskan, står nära vissa mål i nordöstra Frankrike. Vallonerna är ättlingar av keltiska stammar med germanska och mediterranska inslag. De kallades för ”järnets män”.
Utvandringen skedde under ledning av särskilda agenter, eftersom efterfrågan var stor hos de svenska järnbruken vid den här tiden. Till Sverige invandrade från 1618, genom förmedling av Louis De Geer, som själv var vallon, flera hundra vallonska familjer. De Geer var med sin djärvhet, 28 år gammal, en av de största internationella affärsmännen i Europa. Han hade praktiska erfarenheter överlägsna inom järn och metallbranschen genom släkten och personliga kontakter med järnbruksmännen i Liége och Namur. På ett av Louis de Geers bruk, Varnums socken i Kristinehamn, som grundades 1643, finner vi de första Bergbomssmederna.
Vallonerna införde nya smältnings- och smidesmetoder, som länge hölls hemliga. Till en början togs de emot med misstänksamhet och rädsla för det språk de talade, för deras seder och sitt sydländska utseende. Med tiden blev de mer och mer accepterade och möttes med stor respekt, just för sin skicklighet med järnet. Sveriges export av vallonjärn till England började tidigt. Engelsmännen kallade Lancashirejärnet för ”engelsk vallon” metoden för ”lilla vallonmetoden”. Det svenska vallonjärnet blev i England stål!
Att komma till Sverige var inte heller en enkel resa. I Namur och andra spanska besittningar förbjöd provinsrådet på order av Bryssel varje avfärd till Sverige. Man hotade med arrestering och den ”svåraste bestraffning” om man skrev kontrakt med agenter. Det sades att utvandrarna ”förlorade tron” genom att låta sig värvas till ett protestantiskt land. Men naturligtvis hade regeringen andra skäl, de ville inte bli av med viktig arbetskraft som behövdes till landets egna bruk. Det fanns på grund av förbudet angivare som belönades kontant för upplysningar om smeder som planerade att lämna landet för att söka lyckan i Sverige. Emigranterna från Sedan och Liége reste däremot helt öppet.
Jag funderar och fantiserar om hur August G. Birgenbaums väg till Sverige såg ut? Vilket område i Belgien kom han ifrån? Fick han fly från angivare? Varför valde han att resa och undrar om han hade någon familj med sig? Hur såg hans kontrakt ut och hade han möjligen personlig kontakt med De Geer eller De Besch. Svaren kan vi enbart gissa oss till och fantisera om genom att läsa om historien om vallonerna. Jag tror att det krävdes en hel del mod att bryta upp från sitt land och kanske en vilja att följa sina drömmar och våga ta risker.
Resan företogs oftast till fots vid holländska gränsen, i vissa fall med flodbåt. Resorna var förenade med vissa svårigheter, ibland rent livsfarliga. Speciellt från Namur där smederna fick fly från angivare. Vissa år var landet invaderat av soldater som plundrade de resande på deras tillhörigheter och fodrade lösen. Sjövägen från Calais var inte alltid säkrare eftersom kaparna från Dunkerque bedrev sjöröveri. Det hände att folk gick under på resorna. De Geers anbud var dock mycket lockande och vallonerna vågade resa och använde sin skicklighet för högre inkomst och bättre arbetsvillkor i sitt nya land. De första kontrakten är tecknade den 8 juni 1615 av en man som hette De Flot som lovar att ”i Sverige utöva sin konst” och ”fullständig trohet om god tjänst”. De anförda kontrakten visar, att utvandrarna engagerats för arbete åt Welam de Besch, även han självlärd och intelligent vallonhantverkare, och de Geer, charmör och skicklig strateg, i Sverige, orten angavs inte.
Utplacering till bruken skedde efter behov. Mästare av skilda slag flyttades till den ena platsen till den andra, eftersom deras insats behövdes för att förbättra driften. Jag läser om Andes Bergbom, min mormors mors farfar som föddes den 21 juni 1816 i Undenäs. Han flyttade 1841 till Lenhovda och till Marieholm i Åsenhöga 1848. År 1854 till Åsafors och 1860 till Strömforsbruk i Tranemo. Hans skicklighet behöves på många olika bruk vilket gjorde att han fick resa från bruk till bruk för att lära ut sin kunskap. Han fick genom goda vänner till hans mamma en god utbildning och blev Hammarsmedmästare och han var gift med Anna Kaisa Ericsdotter Det berättas att han var en barsk men mycket religiös man. Han var en duktig musiker och lät bygga en orgel till sin son Johan Bergbom. När Anders var 8 år gammal flyttade hans pappa, som också hette Anders, till Kobultsgruvan i Askersund, för att aldrig återvända till sin familj. Hans farfar hette Jonas Bergbom och föddes 1743 i Varnums socken under Kristinehamn där man även finner uppgifter om Jonas pappa Bengt Bergbom, som var soldat och gift med Ingeborg.
Svenska patroner på andra bruk försökte erövra de två stormännens (De Geer och De Besch) smeder genom överbud. Det var bättre än att själva ha besvär och kostnader för att värva dem i deras hemland. Vid de svenska vallonbruken förekom i kyrkböckerna särskilda titlar för kvinnor med vallonnamn. Ännu i Sverige var en vallonflicka ”mademoiselle” eller ”demoiselle” . Gifta kvinnor fick titeln Madame och att de manliga arbetarna titulerades efter sitt yrke var självklart. Yrket gick länge i arv från far till son. Den sista rekvisitionen av vallonjärn gjordes vid Österby så sent som 1940, det är som vallonsmedjan slog igen. De vallonska yrkestermerna började försvinna med folkrörelsernas genombrott och naturligtvis med att vallonsmidet lades ned. Vallonskalden Gabriel de Plumecouques betonade att det fanns hos vallonerna fyra viktiga egenskaper: Trohet, flit, pliktkänsla och ordningssinne. Det var ett särskilt härdat släkte, som kom till Sverige med vallonerna. Immigranter är nästan alltid resultatet av ett urval av de djärvaste och dådkraftigaste. Har man en gång varit modig och vågat steget blir man starkt och vågar mer. Väl i immigrant landet är de friare från hänsyn till omgivningen . Inga släktingar eller bekanta att ta hänsyn till. Det sägs att vallonättlingar är livliga med hetsigt lynne, handlingskraftiga och anlag för drömmeri, musik och sång. Till utseendet har de livliga drag, bruna eller gröna ögon, svart eller åtminstone mörkt lockigt hår. På bilden av en ung Hildur Bergbom kan man se de vallonska dragen och den drömmande blicken. Inte den gamla mormorn med långt vitt vågigt hår uppsatt med tusen hårnålar med det milda leendet, som är det minne jag har av min mormor, egentligen min mormors mor.
Första gången när jag som ung fick höra berättelsen om våra släktingar från Vallonien kändes det spännande att fantisera om deras liv och hur de lyckades i vårt land. När min dotter var liten läste jag och fascinerades av den bok som Maj Bylock så skickligt har skrivit om hur en familj från Vallonien kommer till ett järnbruk i Sverige och deras strävan att bli accepterade i det nya landet. Ur två barns ögon får vi berättelsen om deras flykt från sitt eget land för att söka lyckan i Sverige.
Mitt eget lockiga bruna hår och de gröna ögonen är ett arv från släkten i Vallonien. Drömmande och blickande längtan till ett annat land finns i vårt blod och ger sig till känna för en del av oss. Min mormors mor är född Bergbom och nu fortsätter hennes skildring av en resa över till Amerika.
