stormen
Stormen
Lördag
Igår eftermiddag började det blåsa och regna och så kom stormen, vilka vågor. Havet var så svart och som en kokande gryta och ibland kom det en våg som sköljde högt upp över fönstren i salongen där vi satt och drack kaffe . Det var inte lätt att balansera med kaffekopparna. Vi for hit och dit, men värre blev det. Min rumskamrat Olivia blev sjuk och hon ligger även idag. Elisabeth var så yr så hon gick inte upp till middag, men är lite bättre idag. Varken hon eller jag har sovit, det dånade och smällde överallt och tjöt, som det gungade. Maskinen kör bara 10 knop istället för 19, men jag är gud vare tack inte alls sjuk. Har knappast förstått att det gått så bra. Har varit uppe på däck en stund nu och de säger att det ska bli bättre i e. m. Det vore väl, det är något underbart storslaget att se på vattnet. När solen skiner är det som silver och glimmar annars är det alldeles svart och de vita topparna som blir som rök och far högt . Jag stod på akterdäck, det såg ut som båten skulle sjunka ända ner i havet men nästa sekund lyftas högt mot himmelen. Det var en förfärlig storm vi råka ut för på natten mellan fredag och lördag. Båten stod nästan stilla, körde 5 knop och vågorna sköljde även hela båten högt över kommandobryggan och där styrman stod, det var inte utan fasa. Inte kunde man tro att vi skulle råka ut för något sådant, men nu är det över.
Idag söndag är det fint och lugnt och båten kan gå för fullt igen. Det var skönt på däck, fast det är ju inte varmt. Vi har varit högt uppe på kommandobryggan och i styrmanshytten och sett radarinstrumenten och en hel del andra konstiga apparater. Det var grejer där uppe skall man säga och i kväll fick vi se en stor lastångare passera ett stycke från oss. Det var riktigt stiligt att se. Vi var på gudstjänst. Det blir kanske den sista svenska predikan vi får höra tills vi kommer hem igen. Ja, nu är den sjätte dagen ombord. Imorgon är det kaptensmiddag, en festlig sådan fast festligt är det ju jämt. Ett sådant överflöd på mat är rent otroligt.
Storm 1905 och 1908
Även min mormors mors systrar drabbades av storm under sin första resa till Amerika, men det känns som alla tre systrarna Bergbom hade en inneboende kraft som skyddade dem både från sjösjukan och rädsla för den storm de bevittnade långt ute på Atlanten. Med tre års mellanrum i början av 1900-talet lämnade Edith och Anna Sverige och båtresan över var på ett hav som drabbades av storm.
Den 2 oktober 1905 lämnade Hildurs syster Edith, 19 år gammal, Sverige för att åka till USA. Familjen tog med sorg i hjärtat adjö av sin dotter som var den första av systrarna Bergbom som sökte lyckan i Amerika. Kommunikationsmöjligheterna var i en annan värld än den vi lever i nu med sekundsnabb kontakt med familj och vänner från andra sidan jorden. I 5 veckor väntade alla på att brev skulle komma från Edith. Alla blev oroliga när tidningarna rapporterade om en hemsk storm på Atlanten och att 5 passagerare hade dött och två besättningsmän hade försvunnit ifrån båten som Edith var med på. Äntligen en dag kom brevet där det stod att hon säkert hade kommit till USA och hon skrev om en stor tidvattensvåg som hade skadat hela sidan på båten. Eftersom jag är gift med en sjöman har jag fått detta fenomen beskrivet för mig. En tidvattensvåg är skapad av tidvattnets rörelser när vattenmassan möter på ett motstånd som havets storm.
Den 20 maj 1908 sa även Anna, 18 år gammal, adjö till sin mamma och pappa, som hon aldrig mer återsåg i livet. Efter att syster Edith hade rest till Amerika” a land of plenty” hade längtan dit alltid funnits hos den fyra år yngre systern Anna. Efter en tid i Göteborg som barnflicka åkte Anna hem enbart för att skriva till Edith och be om en biljett som skulle ta henne till det land som hon hade drömt om. I början av 1900-talet och 50 år framåt vågade många unga människor lämna Sverige för ett nytt liv i Amerika.
Hela Annas familj, 3 systrar och två mostrar som hette Hilda och Alma, vinkade av henne vid tåget till Göteborg, där först avresa till England väntade. Det var ett äventyr, men också ett sorgligt farväl till en älskad familj och ett barndomshem med minnen som Anna tar med sig till sitt nya land som en dyrbar skatt. Hon uttrycker med hjärtat ” no other child ever had a home and childhood like mine; it was so wonderful!
Första båtresan gick till England. Det var en liten båt men just den resan var det lugnt väder. Anna träffade andra ungdomar som var på väg till Amerika. De kom väl fram till Hull som var deras första hamn i England. De fick tillåtelse att lämna skeppet för en kort promenad genom en park till staden, men var noga med att inte gå vilse eftersom ingen av dem kunde någon engelska. På måndag morgon åkte de tåg till Liverpool, där de möttes av en regnig stad. Till hotellet färdades de i häst och vagn. På hotellet blev de serverade varm bönsoppa och hårda crackers. Från fönstret kunde de se Cunnard Line the ”Caronia” i hamnen. Det var deras skepp, som skulle bli deras hem i 8 till 9 dagar och ta dem över till Amerika.
När de lämnade Liverpool färdades de nära den irländska kusten, för att ta upp nya passagerare som kom i små båtar och tog sig upp med repstegar på sidan av den stora Amerikabåten. Även Anna drabbades av en storm med höga vågor som sköljde över däck. Hon berättar i sin bok att många blev sjösjuka även några av besättningsmännen. Hon beskriver att hon satt i en trappa med Milly ,16 år , som hon delade hytt med, tills vattnet började komma dit och de var tvungna att gå därifrån. De kunde inte gå ner i sin hytt eftersom de andra två kvinnorna som de delade hytt med var sjuka och Milly blev grön av stanken i deras hytt. Till slut blev Milly bättre av de piller mot sjösjuka som hon hade med sig.
Dagen efter var allt lugnt och de båda ungdomarna gick till salongen i första klass för att vara med på en gudstjänst. De förstod inte ett ord men känslan att vara i guds hus fick dagen att kännas som en riktig söndag. Det var ingen slump att de sökte sig till gudstjänst eftersom gudstron hade stort utrymme i den Bergbomska familjen hela deras liv, viket jag senare kommer att återkomma till. Johan Bergbom och Emma Gravin hade båda föräldrar som hade öppnat sitt hus för unga predikanter som pratade om guds ord på ett nytt sätt. Johan och Emma träffades just på ett sådant väckelsemöte. Även den muntliga berättelsen säger att Gravin – släkten kommer från Vallonien.
Stormen var nu även över för Anna Bergbom och hennes första möte med det nya landet var storslaget och lite kaosartat. Mer än 5 tusen immigranter skulle skickas till Castle Garden på Ellis Island för inspektion. Anna lyckades få i väg ett telegram till sin farbror Adolph i Chicago, men fick senare reda på att det aldrig hade skickats iväg. Väl framme i Chicago fanns ingen att ta emot och Anna visste inte var hon skulle ta vägen. Hon tänkte ”So this was America!”. Men alla sagor har ett lyckligt slut. Som i en film ser hon till slut en man som liknar hennes pappa. Hon följde honom med blicken bland främlingar som rusade förbi och såg att han stannade vid en bänk och där satt Annas älskade syster Edith. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder av lättnad. Edith ler och säger: ”Take my hanky” . Här börjar Annas liv i landet Amerika.
