Jag saknar mailen!
1917 födde Moster Anna sin första dotter i landet Amerika, drömmarnas land. Hon blev min äldsta mailvän , 93 år gammal. Bandet till släkten i USA bröts plötsligt långt där uppe i cyberrymden. Svävande tyngdlöst iväg till evigheten. Det blev tyst, så tyst! Kära kusin Gen finns inte längre och jag saknar de mail som regelbundet kom med värme och ett uppriktigt intresse för mitt liv och förståelse och tröst. De innehöll även lite rapport om de amerikanska släktingarna, väder och vind och de stora händelserna i USA. Jag förstår nu hur viktig den brevväxlingen var för min mamma, som jag fick en liten del av de senaste åren genom mail från kusin Gen. Gen som var en skicklig fotograf skickade ofta med kort på släktingarna i USA. Mamma läste alltid breven högt för oss barn och redogjorde noggrant vilka släktingar som var på fotot och hur de olika familjerna hängde ihop. Det var spännande och man var lite stolt över att man hade släkt i USA, men jag lyckades aldrig riktigt hålla isär de olika familjerna. Att veta vem Gen var räckte och kändes tryggt för mig. Det första vackra födelsekortet från Gen kom när jag var 3 år, de var speciella och vackra med de amerikanska Gratulationen. Mamma klistrade in dem i mitt fotoalbum som minnen. Jag tittade och beundrade korten som var glittrigare och vackrare än de vi hade i Sverige. Hälsningen har inte kommit alla år men många, det sista kom lagom till min födelsedag 2012 och är ett bevis på den värme som fanns i denna speciella amerikanska dam som aldrig glömde sina svenska släktingar. Bland mina mail i år fanns inte heller den varma och hoppfulla julhälsningen. Jag tackar dig, Gen, för alla födelsedags- och julhälsningar och mail, vänliga ord och ditt intresse, de finns i mitt hjärta.
Det fanns gemensamma minnen av min mormors mors Amerikabesök. Hon uttryckte en tacksamhet och glädje att hennes mor och moster var goda skribenter så vi nu efteråt kan ta del av deras tankar i nedskrivna memoarer och dagböcker. Den Bergbomska skrivådran flöt fram på pappret och blev till en röst som gav oss minnen om det som hände i deras liv. Jag fick svar på namn på personer på gamla fotografier. Har ett som jag inte hann skicka, vem ska jag nu fråga? Ett genuint intresse av släkten i Sverige och flera resor till Sverige blev det genom åren. Min mamma höll en tät kontakt genom brev och ett alltid varmt välkomnande när de amerikanska släktingarna körde förbi med snabba stopp i ett fullspäckat schema. Den nya Volvon var alltid leverans klar och stod och väntade i Göteborg för vidare färd genom Sverige och olika möten med släkten både på mors- och farssidan. Jag minns som barn de stora händelserna när moster Anna kom på besök, sedan efter hennes död kusin Gen alltid med någon ny yngre släktmedlem. Gen var spindeln i släktnätet som med kärlek och intresse höll ihop och skapade nya spännande möten. Alla samlades i min mammas trädgård och det bjöds på god och hemlagad mat på min mammas speciella sätt. Det amerikanska språket blandades med det svenska, det fotograferades och det pratades minnen och framtid, allt självklart och bekymmerslöst. Den tillhörighet man kände var stark och självklar och allt började med systrarna Bergbom på en gård i Sexdrega. Jag var lycklig över de speciella amerikanska presenter jag fick. Ännu ligger de amerikanska pratdockorna i garderoben, lite tilltufsade av mina döttrar, som heliga minnen. Banden mellan systrarna Bergbom var starka och trots det stora havet som låg emellan försökte de hålla kontakten med sina familjer. Ju längre bort i släktleden vi kommer ju svagare blir banden. Snart har det fallit i glömska att det fanns två modiga systrar som vågade lämna sin familj för att finna lyckan i Amerika. Just detta fick jag skickat till mig av Gen där jag läste att Anna reste ensam till Amerika 19 år gammal och återvände på sitt första besök 16 år senare för att besöka sina föräldrars grav. Hon uttrycker det så här:”The most difficult was to look on two small mounds in the cemetery, where father and mother lay buried”. Då är jag lycklig att min son redan varit hemma i Sverige vid tre tillfällen. Det fanns även ett intresse av hans vistelse i USA och den gamla damen skickade mail för att höra att allt var bra. Tyvärr var avståndet för stort och de hann aldrig träffas. Det känns delvis sorgligt trots glädjen att planera en Amerikaresa att det inte kan bli ett besök hos kusin Gen. Hoppfullheten och möjligheten fanns i hennes tankar i det sista födelsedagskortet som jag fick skickat till mig för nästan 1 år sedan. Dear C, The time goes so fast, and here we are in a new year. I hope it is a good one for you and your family. I’ m doing pretty well and am so glad to be able to live in my condo. We have no snow, either, so it seems like October. We have never had a winter like this. I think that O has had more snow than we have. I haven’t e-mailed him and I should do that. My niece, Lynn Ellen Lang will move to Charlotte when they can sell their house in South Carolina. Her husband now works in Charlotte and that is closer to O College than their present home. I hope you can come over and you could at least see Barbara and Doris’s sons who live in the East. I would love to see you, but Wisconsin is pretty far west. Have a good Birthday, Love Gen.
