amerikaresa

Den 20 maj

Ja, nu har vi varit i Halifax. Det var intressant att se land igen och båtar far på vattnet igen och helikoptrar i luften och det var roligt att se Canadas kust. Det var grönskande kullar och vita hus och längst vid stränderna klippor och berg. Nu har vi varit där i två timmar och åter satt ut mot land men det har varit svår dimma hela dagen så båten kan inte gå fort och det tjuter i sirenerna. Det är kusligt med dimman. Hoppas den inte blir så svår i natt. Igår kväll var det stiligt på avskedsmiddagen. Vi fick fina rätter alla. Kalkon och allt möjligt gott. Så kom hela personalen in med isfigurer, alla slags fiskar, så Gripsholm, en bokstav i varje och glass på som vi fick äta . Ja, det var så stiligt. Det var intressant att se Halifax och land igen. Canadas kust, fyren och berg och kullar och vita hus, men när vi lade till vid kajen var det svart och mulet. 2 timmar var vi där och när vi kom ut på sjön igen var dimman så tjock så man såg inte mycket, några meter bara men på onsdag började det ljusna. Vi såg två vita båtar och på kvällen efter 11 börjar ljusen synas på land.

Vi stannade ute på sjön till kl. 6, då var alla ute och vi fick se frihetsgudinnan och skyskraporna i New York. Det var imponerande att se den första skymten av Amerika! Jag tänkte på Anna och Edith när de för 50 år sedan såg den synen först och pappa 1870. De hade nog inte så god resa eller fina båtar. Kl 7 lade vi till piren 97. Vilken massa med båtar och allt man såg! Så kom myndigheterna ombord för att syna visa och pass och skriva en massa. Det tog 2 timmar att stå i kön innan man kom ut . Just som jag kom ner kom Anna, Edith och Carl från det ställe där de hade stått bra länge och spanat efter mej. Jag kan inte förklara hur det var, men det var roligt! Så leta vi reda på mina väskor. En gubbe var med, fick skriva mitt namn på ett papper jag hade. Så till att stå i kön igen. Anna var med och Edith satt på mina väskor för att vila. Så äntligen fick jag en dum tullman med mig och han rota igenom allt. Å vad dum han var, men han fick inget för besväret och så var vi fria att gå!

Att Carl kunde klara att köra i denna oerhörda trafik kan jag inte fatta, men lyckligt och väl gick det. Vi körde i en lång tunnel som gick just under vattnet där båten gått in. Så kom vi ut på den nya fina vägen. Det var 3 vägbanor åt vart håll. O vad fint! New York stat, New Jersey stat, Connecticut Ohio, Pennsylvania, Illinois stat. Å vad vackert och underligt. Den ena staten var inte lik den andra. Pennsylvania var nästan bara höga berg och kullar med vacker lövskog. Vi åkte igenom 7 långa tunnlar som gick under skogen. Vi stannade för lunch och kaffe ett par gånger under vägen. Det ligger sådana jämte vägen här och där på båda sidorna om vägen så man behöver aldrig åka över vägen.

Så körde vi från 11 till 6 och låg över natt i ett så vacker och fint motell. Så gick vi upp kl 6 och körde igen ända till 8 på kvällen då vi var i Rockford hos Edith och Carl. Vi stannade för frukost, 11 kaffe, lunch och i Chicago för kaffe. Det var 1000 mil att köra från New York och hit. Vi åkte igenom stora stålverk. Det rök så solen syntes inte. Hela luften var svart av rök från hundrade och mer stora skorstenar . En del ställen förvarade olja och man såg bara jättestora runda cisterner. Sen var det hela stater slät mark bara.

Det var full sommar, alla träd utslagna. I de första staterna hade de regnat men här har det inte kommit regn och det är vad de väntas för att syrenerna ska blomma och äppel- och körsbärsträd också. Rosorna har också börjat men här är kallt och blåser. Ja, så åkte vi igenom Chicago. Vilken stad! Ja ifrån första början av mitt liv jag har hört så mycket. Vi åkte mil efter mil där det bara fanns svarta fria herrar och damer och arbetare och massor med små svarta barn, en del så fina, det var intressant. Så åkte vi vid sjön Michigan, å så vackert, tusentals små båtar och grönskande parker. Vi åkte där Anna och Edith hade gått i många år och såg var Elisabeth hade sitt hus. Men vilken trafik, har aldrig tänkt någonting liknande. Bilarna var så tätt på längd och bredd så man såg som en enda massa. Vi var inne på en svensk matservering och drack kaffe. Sen var vägen inte sådan, men de håller på att bygga, men denna var inte enkelriktad utan som den vi har till Värnamo. Förut hade vi bara sett många många städer jämte vägen, men nu åkte vi rätt igenom flera städer innan vi kom hit. Det var fantastiskt att köra 1000 mil på den tiden. Så var vi här och allt gått så bra, vilket var att tacka den gode Guden för och att få vara frisk hela tiden.

Stormen

Lördag

Igår eftermiddag började det blåsa och regna och så kom stormen, vilka vågor. Havet var så svart och som en kokande gryta och ibland kom det en våg som sköljde högt upp över fönstren i salongen där vi satt och drack kaffe . Det var inte lätt att balansera med kaffekopparna. Vi for hit och dit, men värre blev det. Min rumskamrat Olivia blev sjuk och hon ligger även idag. Elisabeth var så yr så hon gick inte upp till middag, men är lite bättre idag. Varken hon eller jag har sovit, det dånade och smällde överallt och tjöt, som det gungade. Maskinen kör bara 10 knop istället för 19, men jag är gud vare tack inte alls sjuk. Har knappast förstått att det gått så bra. Har varit uppe på däck en stund nu och de säger att det ska bli bättre i e. m. Det vore väl, det är något underbart storslaget att se på vattnet. När solen skiner är det som silver och glimmar annars är det alldeles svart och de vita topparna som blir som rök och far högt . Jag stod på akterdäck, det såg ut som båten skulle sjunka ända ner i havet men nästa sekund lyftas högt mot himmelen. Det var en förfärlig storm vi råka ut för på natten mellan fredag och lördag. Båten stod nästan stilla, körde 5 knop och vågorna sköljde även hela båten högt över kommandobryggan och där styrman stod, det var inte utan fasa. Inte kunde man tro att vi skulle råka ut för något sådant, men nu är det över.

Idag söndag är det fint och lugnt och båten kan gå för fullt igen. Det var skönt på däck, fast det är ju inte varmt. Vi har varit högt uppe på kommandobryggan och i styrmanshytten och sett radarinstrumenten och en hel del andra konstiga apparater. Det var grejer där uppe skall man säga och i kväll fick vi se en stor lastångare passera ett stycke från oss. Det var riktigt stiligt att se. Vi var på gudstjänst. Det blir kanske den sista svenska predikan vi får höra tills vi kommer hem igen. Ja, nu är den sjätte dagen ombord. Imorgon är det kaptensmiddag, en festlig sådan fast festligt är det ju jämt. Ett sådant överflöd på mat är rent otroligt.

Storm 1905 och 1908

Även min mormors mors systrar drabbades av storm under sin första resa till Amerika, men det känns som alla tre systrarna Bergbom hade en inneboende kraft som skyddade dem både från sjösjukan och rädsla för den storm de bevittnade långt ute på Atlanten. Med tre års mellanrum i början av 1900-talet lämnade Edith och Anna Sverige och båtresan över var på ett hav som drabbades av storm.

Den 2 oktober 1905 lämnade Hildurs syster Edith, 19 år gammal, Sverige för att åka till USA.  Familjen tog med sorg i hjärtat adjö av sin dotter som var den första av systrarna Bergbom som sökte lyckan i Amerika. Kommunikationsmöjligheterna var i en annan värld än den vi lever i nu med sekundsnabb kontakt med familj och vänner från andra sidan jorden. I 5 veckor väntade alla på att brev skulle komma från Edith. Alla blev oroliga när tidningarna rapporterade om en hemsk storm på Atlanten och att 5 passagerare hade dött och två besättningsmän hade försvunnit ifrån båten som Edith var med på. Äntligen en dag kom brevet där det stod att hon säkert hade kommit till USA och hon skrev om en stor tidvattensvåg som hade skadat hela sidan på båten. Eftersom jag är gift med en sjöman har jag fått detta fenomen beskrivet för mig. En tidvattensvåg är skapad av tidvattnets rörelser när vattenmassan möter på ett motstånd som havets storm.

Den 20 maj 1908 sa även Anna, 18 år gammal, adjö till sin mamma och pappa, som hon aldrig mer återsåg i livet. Efter att syster Edith hade rest till Amerika” a land of plenty” hade längtan dit alltid funnits hos den fyra år yngre systern Anna. Efter en tid i Göteborg som barnflicka åkte Anna hem enbart för att skriva till Edith och be om en biljett som skulle ta henne till det land som hon hade drömt om. I början av 1900-talet och 50 år framåt vågade många unga människor lämna Sverige för ett nytt liv i Amerika.

Hela Annas familj, 3 systrar och två mostrar som hette Hilda och Alma, vinkade av henne vid tåget till Göteborg, där först avresa till England väntade. Det var ett äventyr, men också ett sorgligt farväl till en älskad familj och ett barndomshem med minnen som Anna tar med sig till sitt nya land som en dyrbar skatt. Hon uttrycker med hjärtat ” no other child ever had a home and childhood like mine; it was so wonderful! 

Första båtresan gick till England. Det var en liten båt men just den resan var det lugnt väder. Anna träffade andra ungdomar som var på väg till Amerika. De kom väl fram till Hull som var deras första hamn i England.  De fick tillåtelse att lämna skeppet för en kort promenad genom en park till staden, men var noga med att inte gå vilse eftersom ingen av dem kunde någon engelska. På måndag morgon åkte de tåg till Liverpool, där de möttes av en regnig stad. Till hotellet färdades de i häst och vagn. På hotellet blev de serverade varm bönsoppa och hårda crackers. Från fönstret kunde de se Cunnard Line the ”Caronia” i hamnen. Det var deras skepp, som skulle bli deras hem i 8 till 9 dagar och ta dem över till Amerika.

När de lämnade Liverpool färdades de nära den irländska kusten, för att ta upp nya passagerare som kom i små båtar och tog sig upp med repstegar på sidan av den stora Amerikabåten. Även Anna drabbades av en storm med höga vågor som sköljde över däck. Hon berättar i sin bok att många blev sjösjuka även några av besättningsmännen. Hon beskriver att hon satt i en trappa med Milly ,16 år , som hon delade hytt med, tills vattnet började komma dit och de var tvungna att gå därifrån. De kunde inte gå ner i sin hytt eftersom de andra två kvinnorna som de delade hytt med var sjuka och Milly blev grön av stanken i deras hytt. Till slut blev Milly bättre av de piller mot sjösjuka som hon hade med sig.

Dagen efter var allt lugnt och de båda ungdomarna gick till salongen i första klass för att vara med på en gudstjänst. De förstod inte ett ord men känslan att vara i guds hus fick dagen att kännas som en riktig söndag. Det var ingen slump att de sökte sig till gudstjänst eftersom gudstron hade stort utrymme i den Bergbomska familjen hela deras liv, viket jag senare kommer att återkomma till. Johan Bergbom och Emma Gravin hade båda föräldrar som hade öppnat sitt hus för unga predikanter som pratade om guds ord på ett nytt sätt. Johan och Emma träffades just på ett sådant väckelsemöte.  Även den muntliga berättelsen säger att Gravin – släkten kommer från Vallonien.

Stormen var nu även över för Anna Bergbom och hennes första möte med det nya landet var storslaget och lite kaosartat. Mer än 5 tusen immigranter skulle skickas till Castle Garden på Ellis Island för inspektion. Anna lyckades få i väg ett telegram till sin farbror Adolph i Chicago, men fick senare reda på att det aldrig hade skickats iväg. Väl framme i Chicago fanns ingen att ta emot och Anna visste inte var hon skulle ta vägen. Hon tänkte ”So this was America!”. Men alla sagor har ett lyckligt slut. Som i en film ser hon till slut en man som liknar hennes pappa. Hon följde honom med blicken bland främlingar som rusade förbi och såg att han stannade vid en bänk och där satt Annas älskade syster Edith. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder av lättnad. Edith ler och säger: ”Take my hanky” . Här börjar Annas liv i landet Amerika.

I vår släkt har många känt sig lockade till äventyr och resande. Många har rest och upplevt andra länder och kontinenter. Egentligen inget konstigt med det för just i dag är möjligheten att resa på vår jord oändlig. Vi reser för upplevelsen och äventyret och inte som de första immigranterna till Amerika för att söka lyckan och ett bättre liv. Min mormors mors resa till Amerika har ni börjat ta del av och även min egen äventyrliga mammas resor till Nicaragua och Guatemala ska jag med tiden skriva ner i min reseblogg i form av dagboksanteckningar och brev .

Men återigen ser jag på, med viss stolthet, det excentriska och speciella namnet Bergbom. Enligt den muntliga traditionen skulle Bergbomssläktet komma från Belgien som valloner på 1600-talet under namnet Birgenbaum, som med tiden, för att låta mer svenskt, ändrades till Bergbom. Finns det något i vårt blod, en oro och en längtan bort, precis som för vår långt tillbaka släkting August G. Birgenbaum från Vallonien, som lämnade sitt eget land på 1600-talet, för att bosätta sig i det kalla och inte alltför vänskapliga landet, Sverige. De kom som smeder med sin finkänslighet och skicklighet med järnet redan i början av 1600-talet och var den franskspråkliga befolkningen i Belgien, vars dialekt, vallonskan, står nära vissa mål i nordöstra Frankrike. Vallonerna är ättlingar av keltiska stammar med germanska och mediterranska inslag. De kallades för ”järnets män”.

Utvandringen skedde under ledning av särskilda agenter, eftersom efterfrågan var stor hos de svenska järnbruken vid den här tiden. Till Sverige invandrade från 1618, genom förmedling av Louis De Geer, som själv var vallon, flera hundra vallonska familjer. De Geer var med sin djärvhet, 28 år gammal, en av de största internationella affärsmännen i Europa. Han hade praktiska erfarenheter överlägsna inom järn och metallbranschen genom släkten och personliga kontakter med järnbruksmännen i Liége och Namur. På ett av Louis de Geers bruk, Varnums socken i Kristinehamn, som grundades 1643, finner vi de första Bergbomssmederna.

Vallonerna införde nya smältnings- och smidesmetoder, som länge hölls hemliga. Till en början togs de emot med misstänksamhet och rädsla för det språk de talade, för deras seder och sitt sydländska utseende.   Med tiden blev de mer och mer accepterade och möttes med stor respekt, just för sin skicklighet med järnet. Sveriges export av vallonjärn till England började tidigt. Engelsmännen kallade Lancashirejärnet för ”engelsk vallon” metoden för ”lilla vallonmetoden”. Det svenska vallonjärnet blev i England stål!

 Att komma till Sverige var inte heller en enkel resa. I Namur och andra spanska besittningar förbjöd provinsrådet på order av Bryssel varje avfärd till Sverige. Man hotade med arrestering och den ”svåraste bestraffning” om man skrev kontrakt med agenter. Det sades att utvandrarna ”förlorade tron” genom att låta sig värvas till ett protestantiskt land. Men naturligtvis hade regeringen andra skäl, de ville inte bli av med viktig arbetskraft som behövdes till landets egna bruk. Det fanns på grund av förbudet angivare som belönades kontant för upplysningar om smeder som planerade att lämna landet för att söka lyckan i Sverige. Emigranterna från Sedan och Liége reste däremot helt öppet.

Jag funderar och fantiserar om hur August G. Birgenbaums väg till Sverige såg ut? Vilket område i Belgien kom han ifrån? Fick han fly från angivare? Varför valde han att resa och undrar om han hade någon familj med sig? Hur såg hans kontrakt ut och hade han möjligen personlig kontakt med De Geer eller De Besch. Svaren kan vi enbart gissa oss till och fantisera om genom att läsa om historien om vallonerna.  Jag tror att det krävdes en hel del mod att bryta upp från sitt land och kanske en vilja att följa sina drömmar och våga ta risker.

Resan företogs oftast till fots vid holländska gränsen, i vissa fall med flodbåt. Resorna var förenade med vissa svårigheter, ibland rent livsfarliga. Speciellt från Namur där smederna fick fly från angivare. Vissa år var landet invaderat av soldater som plundrade de resande på deras tillhörigheter och fodrade lösen. Sjövägen från Calais var inte alltid säkrare eftersom kaparna från Dunkerque bedrev sjöröveri. Det hände att folk gick under på resorna. De Geers anbud var dock mycket lockande och vallonerna vågade resa och använde sin skicklighet för högre inkomst och bättre arbetsvillkor i sitt nya land. De första kontrakten är tecknade den 8 juni 1615 av en man som hette De Flot som lovar att ”i Sverige utöva sin konst” och ”fullständig trohet om god tjänst”. De anförda kontrakten visar, att utvandrarna engagerats för arbete åt Welam de Besch, även han självlärd och intelligent vallonhantverkare, och de Geer, charmör och skicklig strateg, i Sverige, orten angavs inte.

Utplacering till bruken skedde efter behov. Mästare av skilda slag flyttades till den ena platsen till den andra, eftersom deras insats behövdes för att förbättra driften. Jag läser om Andes Bergbom, min mormors mors farfar som föddes den 21 juni 1816 i Undenäs. Han flyttade 1841 till Lenhovda och till Marieholm i Åsenhöga 1848. År 1854 till Åsafors och 1860 till Strömforsbruk i Tranemo. Hans skicklighet behöves på många olika bruk vilket gjorde att han fick resa från bruk till bruk för att lära ut sin kunskap. Han fick genom goda vänner till hans mamma en god utbildning och blev Hammarsmedmästare och han var gift med Anna Kaisa Ericsdotter Det berättas att han var en barsk men mycket religiös man. Han var en duktig musiker och lät bygga en orgel till sin son Johan Bergbom. När Anders var 8 år gammal flyttade hans pappa, som också hette Anders, till Kobultsgruvan i Askersund, för att aldrig återvända till sin familj. Hans farfar hette Jonas Bergbom och föddes 1743 i Varnums socken under Kristinehamn där man även finner uppgifter om Jonas pappa Bengt Bergbom, som var soldat och gift med Ingeborg.

Svenska patroner på andra bruk försökte erövra de två stormännens (De Geer och De Besch) smeder genom överbud.  Det var bättre än att själva ha besvär och kostnader för att värva dem i deras hemland. Vid de svenska vallonbruken förekom i kyrkböckerna särskilda titlar för kvinnor med vallonnamn. Ännu i Sverige var en vallonflicka ”mademoiselle” eller ”demoiselle” . Gifta kvinnor fick titeln Madame och att de manliga arbetarna titulerades efter sitt yrke var självklart. Yrket gick länge i arv från far till son. Den sista rekvisitionen av vallonjärn gjordes vid Österby så sent som 1940, det är som vallonsmedjan slog igen. De vallonska yrkestermerna började försvinna med folkrörelsernas genombrott och naturligtvis med att vallonsmidet lades ned. Vallonskalden Gabriel de Plumecouques betonade att det fanns hos vallonerna fyra viktiga egenskaper: Trohet, flit, pliktkänsla och ordningssinne. Det var ett särskilt härdat släkte, som kom till Sverige med vallonerna. Immigranter är nästan alltid resultatet av ett urval av de djärvaste och dådkraftigaste. Har man en gång varit modig och vågat steget blir man starkt och vågar mer. Väl i immigrant landet är de friare från hänsyn till omgivningen . Inga släktingar eller bekanta att ta hänsyn till.  Det sägs att vallonättlingar är livliga med hetsigt lynne, handlingskraftiga och anlag för drömmeri, musik och sång. Till utseendet har de livliga drag, bruna eller gröna ögon, svart eller åtminstone mörkt lockigt hår. På bilden av en ung Hildur Bergbom kan man se de vallonska dragen och den drömmande blicken. Inte den gamla mormorn med långt vitt vågigt hår uppsatt med tusen hårnålar med det milda leendet, som är det minne jag har av min mormor, egentligen min mormors mor.



Första gången när jag som ung fick höra berättelsen om våra släktingar från Vallonien kändes det spännande att fantisera om deras liv och hur de lyckades i vårt land.  När min dotter var liten läste jag och fascinerades av den bok som Maj Bylock så skickligt har skrivit om hur en familj från Vallonien kommer till ett järnbruk i Sverige och deras strävan att bli accepterade i det nya landet. Ur två barns ögon får vi berättelsen om deras flykt från sitt eget land för att söka lyckan i Sverige.

Mitt eget lockiga bruna hår och de gröna ögonen är ett arv från släkten i Vallonien. Drömmande och blickande längtan till ett annat land finns i vårt blod och ger sig till känna för en del av oss. Min mormors mor är född Bergbom och nu fortsätter hennes skildring av en resa över till Amerika.

Onsdag

Idag är det mulet. Elisabeth och jag satt ute på däck en stund efter frukost. Sen satt vi i salongen och prata och hörde på musiken, en fin orkester av alla slags instrument. Efter lunch fick vi gå upp på däck och pröva livbåten. Hoppas att vi ej behöver den mera. Sen drack vi kaffe i salongen. Så vila vi lite innan middag som var en riktig festmiddag som ju varje måltid är. Till lunch stekt rödspätta, potatis och glass förutom smörgås med en massa till. Middag stekt kyckling, stekta potatis och sallad och servering av ananas . Ja det är fantastiskt allting. Inte trodde jag att jag skulle tycka så mycket om havet, som har tyckt vatten varit kusligt men vi kan stå och titta och titta på det glittrande havet hur länge som helst.

Torsdag

Idag är de hemma alla och Chris har väl hushållsbekymmer förstår jag och här sitter jag så mätt och belåten efter en stadig frukost. Så har vi varit uppe på däck en stund och nu är det gudstjänst kl 11 så jag ska gå och hämta Elisabeth. Vi ser en båt på långt avstånd och en liten ö. Skönt att man inte känner någon sjösjuka än, men havet är ju så lugnt, lite mjuka vaggningar bara. Solen sken på morgonen, men nu mulnar det igen. Vi satt uppe i salongen bra länge i eftermiddag. Sen lånade jag en bok och läste när jag lagt mej och blev så sömnig och sov till halv 6. Vi har ändrat tiderna två gånger så när jag gick upp halv 8 var kl. halv 10 hemma.

Fredag

Idag är det mulet och blåser kallt. Havet är lite oroligt, vita toppar på vågorna. Undrar om vi skall få storm och hur vi ska tåla den?  Jag har nog tyngnat ett par kilo redan för vi får ju mycket god mat och luften suger. Vi har inte blivit så mycket bekanta med mer än fröken Perssons bror Johan Persson. Vi håller ju ihop, fru Elisabeth och jag. Vår tredje rumskamrat fru Olsson är i 40-årsåldern, en rar och trevlig dam, men hon är mycket ute på däck och sportar och så.