amerikaresa

Här landade vi då efter 1/2 timme och omtumlad hittade jag det här hotellet. Efter dusch gick jag rakt över gatan och beställde mat. Det var god fisk och ris och grönsaker. Jag åt och njöt och gick sen en sväng. Köpte sololja och bok och bröd. Ska ta med frukt, bröd och vatten i morgon.

 Nu tuffar båtarna ut här. Några för fiske andra för nöje. Här finns visst en byfåne också, en jättetjock man som stollar sig och alla skrattar. 

Båten som jag åkte hit med kallad ”Laucha”. Nu står det en tjej på bryggan med en gestikulerande kille bredvid. De är så vänliga alla. Så klart ute efter våra dollar. så ser jag två ungdomar som var i Tikal. Nu har tjejen fått små flätor i hela håret med pärlor i ändarna. Besvärligt att sova! 

Några små pojkar leker tittut och ropar ”gringa” åt mig. Trodde de var trötta på gringos nu. Här vimlar ju av dem. 

Uppe i stan satt en kille med rastahår och gjorde smycken av kokosnötsskal. 

De var fina men nej. Nu ska jag när jag kommer tillbaka till Antigua köpa en resväska till för såg några väskor som engelskan släpade ombord så ska köpa 3 hängmattor minsann och en trumma till Marcus och en till mig och flöjter och mycket annat. 

Nu sänker sig mörkret så sakta och jag tänker gå hem och lägga mej. En sval bris kommer från havet. Ska nog sitta på muren mot havet ett tag först.

När de sista anteckningarna i dagboken skrivs  ”lilla marie charlotte” , var jag endast 1 år gammal. Helt omedveten om min mormors upplevelse i landet Amerika. Tack mormor för dina tankar och upplevelser, inte bara äventyr utan en delad vardag med systrar i Amerika som du innerligt älskade och månade om, som du skriver om i din dagbok. Jag vill och önskar att du ska veta att det du har skrivit är av betydelse för oss som lever efter dig. Att förmedla ord, en röst, och tankar är en gåva, ge lite av sig själv, inte djupare men dock en annan mormor som jag upplevde som barn. En kvinna med en stark tro på det kristna budskapet och kärlek och humor och värme till familjen och släkt och vänner. Den gemenskapen målar du upp med bestämda penseldrag, självklara med styrka, kompromisslöst, mer än det storslagna landet med drömmar om ett annan, bättre liv. Visst är Amerika ett storlaget land, men kaffet och gemenskapen med vänner är också stort och viktigt för dig.

Jag minns min mormors finrum, en soffa med ett bord med en underhylla med  fotoalbum. Då förstod jag inte riktigt det album med kvadratiska färgkort från ett annat land , det fascinerade mig, djur och natur jag inte kände igen, människor som var obekanta för mig.   Nu förstår jag efter läst din dagbok om resor till Amerika att fotona var från din resa. 

Ditt blod rinner i våra ådror, det vallonska, starka, stolta och drömmande. Viljan till det goda, till kärleken och livet. Jag ler av tacksamhet för den korta förunderliga tid vi vandrar på jorden, som i en gåta, ett mysterium, precis som jag ser ditt leende och min mammas leende, det bär jag med mig i mitt hjärta när min resa fortsätter lite till. 

augusti 21

 Det är två veckor sen jag kom hem. Det var väldigt roligt att komma hem och se alla, Lennart med familj kom och mötte i Göteborg. Barnen hade blivit så stora, men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag sov inte mycket sista natten i Milton. Tankarna ville komma om allt som hänt och jag varit med om denna tid och så sista dagen att ta avsked av lilla köra Anna och allt här. Anna, Doris och Bud var med till Chicago. Det var väldigt varmt men börja mulna som det skulle bli åska. Vi reste från Milton halv 4 på e.m, vi kom i god tid och Gennevive konfrontation st Paul med flyg. Halv 7 ropa de upp alla som skulle med svenska planet och sen sade vi ett sista adjö och när jag kom upp på planet och fått en fönsterplats såg jag dem stå däruppe. Så lämna vi till Montreal i Canada där vi skulle stanna en halv timma men innan dess kom vi in i en åskstorm  så de sade i högtalaren att vi skulle sätta på oss bältena och de körde sakta igenom men nog krängde det väldigt och det blixtrade så men vi kunde gå ner. Men det regnade så vi fick stanna på planet. 

Sen gick resan lugnt och fint över Atlanten. Efter vi ätit somnade vi en stund och sen var det ljust och vi nalkades Köpenhamn där fick jag byta plan och stanna en timma och vrida fram klockan 6 timmar istället för halv 4 så var klockan halv 10 när vi kom till Köpenhamn. 11.45 reste vi därifrån och var i Göteborg 12.45. Det regnar hela vägen hem men sen höll det upp. De hade gjort det så trevligt för mig. Middag här nere hos Rune. Britta med familj var här och så hade de dukat kaffe uppe hos mig då Eric, Vivan och Carina kom. Så väntade ju barnen att väskorna skulle öppnas. Anna och Edith hade sent presenter och lite hade jag ju köpt. Och så var jag hemma igen efter 5 månader.

På söndagen kom Christina och Jörgen med sina små, lilla Mari Charlotte hade vuxit och var så stor och Mathias också. 

Sen har jag träffat en del av mina vänner och grannar här. Så fick jag brev från Anna och Edith där de tala om att det blev ett förfärligt oväder i Chicago när jag rest så inga plan kunde gå ner och inga upp och störtregn i 2 timmar. De kunde inte heller åka hem på den tiden så det var ju väl att vi rest för så svårt var ju inte det oväder vi kom in i.

Ja det var roligt att gå till kyrkan i söndags och höra en svensk predikan. På planet i Chicago var Lena Nyman flygvärdinna. Det var ju roligt och sen på tisdag efter jag kom hem så kom hon hit med sin mamma Karin och sin pappa och faster, det var så roligt. 

På onsdag kom Bengt Ericsson från Ulricehamn hit. Han fick hälsningar från sin broder Folke som jag träffat ett par gånger i Amerika. Och nu på måndag kommer kusin Hilma hit och tisdag morgon reser vi till Arild om det går som vi tänkt. Det är en bibelvecka anordnad där och Hilma har bjudit mig dit och jag hoppas på en god och trevlig vecka tillsammans. Det blir mat för både kropp och själ.

Den 3 dje augusti 

 Idag var Anna och jag hos Carl och Jana Andersson. Carl är bror till Arthur. Anna var i Janesville och ordna att få någon som skulle tapsera ett par rum i sitt hus. Det är riktig Sverige sommar här nu och man behöver inte bli för varm. Hoppas det blir vackert resväder, bara två dagar kvar.

 Nu är det sista kvällen den 5/8.

Nu har Edith och Carl varit här och sagt adjö. Det känns så svårt att säga adjö men det måste så vara. Betty var här också och Arthur och Virginia och de små pojkarna. Fick en fin sked av dem och en vit blus av Betty. 

Hela Armours familj var här igår kväll, jag fick fina handskar av dem, de har alla varit så snälla och gjort så mycket för mig. 

Martin och Esther var här igår e.m en stund. Igår f.m var vi  i Janesville. Det var kreatursmässa.  Det var så väldigt många kreatur och de visa upp dem och de bästa fick pris. Pedi hade en liten kviga och det var så många små och större pojkar och flickor som hade sina djur och visa upp. Så var det en massa grisar också och så det finaste var de små ponnyhästarna. Många av dem hade sina små föl med. 

Ja det känns lite underligt att det är sista kvällen. Om två dagar är jag hemma om allt går väl. Vi har suttit här ute i trädgården. Det har varit väldigt varmt över 90 grader.

2 augusti

 Idag är det den 2 augusti och Alberts 79- årsdag.

 Igår kom jag hit till Milton, Edith och Carl skjutsa mej för sista gången den vägen emellan Rockford och Milton, har nog åkt den ett 20- tal gånger. Det är inte så roligt att säga adjö men det gjorde jag inte riktigt denna gången för de komma hit en dag denna veckan innan jag åker. 

De hade picknick här alla barn och barnbarn till Anna var här och Billy med familj från Rockford och så missionär Carl Höglund med fru som varit i Rockford en vecka så vi var 37 personer med alla. 

Det regnade emellanåt så de hade dukat inne i alla rummen med så sken solen emellanåt så barnen kunde gå ut ibland. De var sista gången som de alla var samlade på en gång här i det gamla hemmet som om några veckor ska övertagas av andra. 

Idag på morgonen reste Barbara, Philip och de tre barnen, Lynn Ellen, Carol Ann och Kent till sitt hem i Östern, de har tre dagar att åka. 

Sen reste Greta och Carl Höglund de har också 3 eller fyra dagar innan de kommer ner till Mc Allen i Texas. Det var så roligt att vara tillsammans en vecka. De har ett hårt arbete där nere att bygga kyrka och även bygga till sitt egna lilla hus som var ganska litet förut men de ger inte tappt. Får de bara medel går det nog att få kyrkan färdig inte allt för lång tid. 

Ja, de sista kvällarna var jag och sade adjö till de kära vännerna i söndagsskolan och andra också för särskilt nämna fru  Rodin. Hon är nästan blind men är ju också även 90 år. Så var det Clarence Jansson och hennes syster, Ellen och Signe Larsson.

 Fru Mörk kom till oss en dag och Nannie sen var jag hos henne en stund och drack kaffe och det var så roligt fast det är svårt att skiljas och det är ju troligt att vi aldrig ses igen här. Fru Lind fick jag säga adjö till på telefon. Även Hedvig Almqvist ringde. Armour med familj kom in för att säga adjö.

 Förra söndagen var Carl och jag på picknick i en park. Det var Armour och Ruth och fru Lind som stod för kalaset även Jean och hennes familj var med.

Det var varmt och skönt men i solskenet kunde man inte vara så hett som det var. 

Allt gick fort som i en dröm, var det verkligt, tårarna, ceremonin, rosen, det smärtsamma avskedet, en kram, ett sorgset leende, en tyst fråga som man inte vågar fråga, hur är livet? några lätta, djupa ord som blåste iväg i vinden igen,  minnen som vingslag i natten, som att slungas tillbaka till en annan tid när man var barn och en del av ett sammanhang där föräldrar har goda vänner som vi besöker, vid en å , så mörk och skrämmande den blev. Jag minns det mysiga huset med eldstaden med borste och skrapa och blås, en trappa ner till nästa rum, utsikt över vattnet. Jag minns speciellt skratt och gemensam omtanke och god mat. Då var allt oföränderligt, evigt, inte som nu där timglaset snurrar fortare och vi är inte längre barn, nya barn, ett nytt liv. Man stannar till, tänker ,hur var det nu igen? 

De var som systrar, jag vet lite men inte allt, finns ingen att fråga. Delade sorg och lycka sådant som livet är. Det viktiga är känslan som finns kvar omkring oss då i stunden, i sorgen, något starkt orubbligt, vänskapen, omtanken, det goda mötet i en delad stund på jorden. Ja, det ger mig hopp, lite som tvillingsjälar. 

Vid en annan strand är det en varm,ljummen sommarkväll, bordet är dukat.........

Rockford den 24 juli

Ja nu har det gått en tid sen jag sist skrev i min bok. Det är så varmt så man kan inget göra, omkring 100 grader i skuggan. Inne har varit 90. Hoppas att det snart blir svalare och att det blir regn annars bränner väl allting bort. 

I torsdags var kusin Effie från Chicago här och Anna kom också hit och det var så trevligt men Effie åkte hem på kvällen med bussen och vi följde Anna till Milton.

Igår var Carl ute och spelade golf. Hur han kunde göra det förstår jag inte i över 100 graders värme. Edith och jag satt inne och lät bara  tiden gå. Då och då blötte vi på oss med kallt vatten. På kvällen satt vi alla 3 ute till kl 10. Förut har vi varit ute om kvällarna i omgivningarna. 

En kväll var vi på farmen. Den nya ladugården är väldigt fin och präktig. Den höll på att mjölka korna. De var 3 karlar där men de tog prov och vägde vad varje ko mjölkade och mätte fetthalten. Det gör de en gång i månaden. Det var omkring 50 kor som mjölkade dessutom fanns det lika lika många till kor och ungdjur. 

Farmaren har 5 små barn som var där ute de var så tillgivna och rara. 3 kattungar och en hund fanns där också.

I onsdags var vi i kyrkan. En missionär från Italien tala och visa bilder och frun sjöng.

I söndags var vi i söndagsskolan och sen var Betty med familj här för middag. 

Idag om 2 veckor är jag hemma igen om allt går som vi tänkt. Hade brev från Erik det var så intressant att läsa om hans 50- årsdag och om deras semesterresa. Det har varit så kallt i Sverige men har nu blivit varmare skrev Erik.