amerikaresa

Den 8 juli

I dag är det tyst i hela huset. Anna och Anita är ute och plockar vinbär och jag ska gå ut i det sköna vädret och hjälpa dem. Igår var vi ute och rensa i trädgården. Det växer och blommar. Hallon och vinbär är mogna och tomaterna är som de största äpplen. Igår reste Arthur till Chicago med Folke Ericsson, som var här en liten stund . I söndags kom Carl, Betty, Bill och småflickorna hit och hämta Edith som har varit här sen i torsdags kväll. Hon kom med bussen. Det var 4 juli i fredags. Det är högtidsdag här då. Först sände de upp raketer och hade basar i parken här intill. Vi satt i trädgården och såg. Men det small så hemskt så de små barnen som var här blev så rädda så Anna måste gå med dom till sovrummet . Alla de stora barnen var med och såg på.

På fredag kom Genevieve och Barbara med familj och Billy med alla sina och Doris. Så då var det fullt hus. Jag gjorde inget mer än diska. På lördag var vi inte så många bara Edith och Genevieve men så kom ett par svenska från Gånghester. De var granne med Bertil. Frun var syster med en Margareta från Chicago. De var också med. De stanna för lunch och kaffe. Så det var så många så det var riktigt skönt när vi blev ensamma ett tag, åtminstone för Anna som hade alla omsorger för mat. Här är så skönt väder, lagom varmt och jag har hälsan och mår gott. Vilket är en stor guds nåd.  Nej nu måste jag ut innan de plocka av alla bären. Har skrivit en massa brev nu hem till Sverige.

Den 12 juli

Idag är det lördag och jag har fått brev från Chris och kort från Vera. Det är så roligt att följa dem där hemma i tankarna. Chris hon skriver om allting. Hon väntar nog på semestern och att Britta ska komma hem och överta en del av hushållsbekymren.  Jag har suttit ute i trädgården och virkat. Arthur och Anna satt där också en stund. Anita lekte med Christina. I morgon kommer hennes föräldrar hem om allt går väl. De är på väg med flyg med det tar tid och flyger hela natten från Europa. Vi var och städade deras hus igår, Anna och jag. Så kom Arthur och mötte oss och vi var på en plats och åt middag innan vi åkte hem. Vi var på farmen en kväll. De har så många djur. 5 små  kattungar, en liten var ljusgul. Hon kröp innanför min kofta och spann så ljudligt. En liten stackare haltade, en häst hade trampat honom. En liten hundvalp hade de, så söt. Han retade de små kattungarna så de fräste och spottade och slog med sina små tassar på nosen på valpen. De har två stora hundar. Så hade de en massa kalvar och kreatur. Två små hästar. Jenny och Bob hade varsin. De rider på dem. Linda och Nancy leker med valpen och kattungarna. De är så rara alla barnen. Linda är 9 år, Nancy 7 och lilla Betty 4 år, en liten knubbig unge. Hon var här ett par dar. Bettys 2 är här var dag. Barbara Ann är 12 är stor och kraftig och lilla Betty är inte 3 än. Anna har mycket att göra. Hon har haft barnen här nästan jämt. Arthur har också så mycket, har varit i Chicago 2 gånger denna veckan. Det nya instrumentet tar mycket tid att tala vid doktorer och andra fackmän.

Den 15 juli

Dagarna försvinner här så fort. I går var det rätt varmt. Trodde det skulle bli regn, men det kom bara några droppar. Anna och jag var hos Esther och drack kaffe och smaka hennes hallon och såg alla hennes blommor. Hon hade alla möjliga sorter, mest rosor i olika färger. Sen hade hon stora vita liljor och kungsliljor och så många sorter som jag ej har sett förr och så hade de äpplen, päron, persikor, körsbär och till och med blåbärsträd och alla sorters grönsaker och bär. I söndag var vi först i kyrkan och sen var vi ute och åt middag på en plats ej så långt härifrån. Sen åkte vi till Janesville till Arthur, Virginia och deras små pojkar, Philip och Jimmy. Där var vi i deras vackra trädgård hela eftermiddagen, Anna, Arthur, Anita, lilla Christina och jag. Vi vänta Doris och Bud hem men Bud ringde från New York dit de kommit på morgonen och där fick de gå igenom tullen och så fick de vänta där på ett annat plan så han trodde inte de skulle komma in där hemma innan 11 på kvällen. Barnen var ju lite besvikna men var tåliga och ville ju inte lägga sej innan de mött mamma och pappa.  Anna stanna hos barnen och Arthur, Anita och jag åkte hem, men kl 9 sa de i radio att planet skulle komma in 20 över 10 och då ville Arthur åka in och Anita och jag följde naturligtvis med. Inte alla dagar man får se ett så stort plan för 80 passagerare . Vi var där kl 10 och där var mycket folk och bilar, men efter oss höll det på att komma en aldrig sinande ström med bilar. Klockan blev snart 20 över 10 och strax efter hördes motorbuller och en röd stjärna rörde sig uppe i luften. Nu kommer det, men nej det försvann men ögonblicket efter hördes ett kraftigare dån och ett väldigt plan nalkades rätt över oss, gjorde ett par rundturer över fältet och sänkte sej sakta ner och tog mark och rullade in över banan. Det var det största plan som landat där och det var ju ett av de största i landet för att inte säga i världen. Nu började de stiga ur, trötta, men glada att den långa färden över hav och land lyckligt var över. Vi tittade efter Bud och Doris och rätt som det var sa Arthur ”de är här” och där stod de ju och omfamnade sina barn och oss alla, Billy, Arthur, Anna, Anita, Barbara Ann och jag och så David, Tommy och lilla Christina. Nu hade klockan blivit 11. Så var det att leta sej fram till bilarna. Vid stora vägen stod poliserna och skötte trafiken och så följde vi ju Doris hem och det var skönt att vara hemma igen. Vi drack en kaffetår av Annas kaffe som hon haft med. Sen åkte vi hem efter tolv.

Fredagen den 27 juni

Ja nu är jag i den underbara staden Los Angeles, men så underbar som jag trodde är den inte. Det är en förfärlig luft, het och kvav på dagen med en slags dimma som är som rök. Solen skiner inte igenom, men resan var härlig hit. Vi åkte igenom stora apelsin och andra fruktodlingar, vindruvsfält och sen tomat och bönfält och persikofält så långt ögat kunde se. Omväxlande med majs och jordgubbsfält och sallad och andra grönsaksland. Det gick hundratals arbetare och plockar och rensar. Så kom vi in i kullarna och bergen där vi far igenom flera tunnlar så kom vi till Medelhavet. Det var storslaget att se. Vi far många mil just via stranden. Så var det många större och mindre städer. Där var så vackert med stora träd som blommade, röda och blåa blommor och så väldigt mycket palmer. Eukalyptus träd och många andra som vi inte visste namnet på och stora fält med rosor.

Så kom vi till Los Angeles. Vi tog en taxi till Biltmore hotell, det största i världen säger de. Vi fick stora fina rum med TV och alla bekvämligheter och en fin god bädd, men det brusar nerifrån gatan som ett dånande vattenfall för att överröstas emellanåt av sirenerna från ambulanser. Vi såg den idag rycka ut , och så brandbilar och polisbilar. Det var ett fasligt tjutande. Ja idag har vi varit ute hela dagen och åkt bil och sett mycket. En pojke från kontoret här i stan, som har hand om Burdicks kontor skjutsade oss först till en vacker plats 8-10 svenska mil härifrån. Det kallas sagoslott, ett sagoland för barnen, men det var ju mer stora. Det var stora slott och sen allt möjligt som tänkas kan och mer därtill. En massa tåg nästan så stora som vanliga fick man åka på genom de mest förtjusande blommor och träd.  Så åkte vi i en vagn som drogs av två små fina hästar och så åkte vi i en båt på en flod och där var så många djur vid stränderna i snåren. Lejon, noshörningar och stora gorillor och ormar som hängde i träden rakt över huvudet på oss. Krokodiler i vattnet, alla rörde sig och det tjöt och vrålade och man kunde inte se att de var levande för de gapade och tjöt och rörde sig. Och så stod det en massa indianer på stränderna som skulle kasta sina svärd. Och det var stora fjärilar som fladdrade med vingarna och alla slags fåglar som kvittrade i träden.  Barnen red på åsnor och hästar och sen var det ju allt annat att åka i för barnen. Sen var vi och skulle åka till månen men det var väl det inte var verklighet för det vill jag inte ändå. Ja sen gick vi ut ur sagolandet och gick ut till verkligheten igen.

 Vi åkte ut till havet och såg en massa båtar. Vi körde förbi stora fält så långt man kunde se med oljepumpar . Det var märkvärdigt alldeles. Sen åkte vi upp på kullarna och såg hela stan under oss. Det var nästan kusligt så högt var vi. Jag hade varit uppe i San Fransisco och tänkte att jag inte skulle göra om en sådan resa men nu var jag med om detsamma igen. Sen stanna vi och gick in i en kyrka som var byggd av bara glas. Taket var murat delvis av någon sten. Det var en liten kyrka som låg just på en kulle. Trapporna var av sten och där gick två män och sopa trapporna. Så var det en vaktmästare därinne. De spelade så sakta och dämpat . Sen åkte vi ner till en restaurang som låg nere vid havet och åt middag. Sen var det mörkt när vi reste hem, men då var det vackert med all belysning och trafiken var väldig. Vi mötte omkring 200 bilar i minuten.  Så var vi framme vid vårt hotell, trötta och nöjda att få gå till bädd glada över att Gud i sin stora nåd bevarat oss från olyckor och allt annat. Nu hade vi sett nog av staden och är glada att få vila så länge som helst innan vi reser vidare i morgon kväll om allt går som vi tänkt . Glada att vi slipper bo i denna stad för så skönt som i Milton finns då inte, lugnt och skönt.

2 juli

Sista dagen i Los Angeles sov vi länge. Så gick vi ner och åt lunch och sen åkte vi taxi ut till en plats och såg en film men inte en film vad som helst. Det var en verklighetsfilm, så underbar. Det var tre filmer tillsammans och vi tyckte precis vi satt i flygplanet. Filmen var tagen med flyg och även från bil. Det visa nästan hela världen, en hel del länder så lever de som om vi sett det i verkligheten, det var Palestina, Jerusalem, örtagården, Jesu grav, Gennesaret, Betlehem, Döda havet och Sinaiberget och sen Indien, Japan och berg och öken och eldsprutande berg och Rom och påven och allt hans ståt så enastående.

Sen reste vi klockan 9 från Los Angeles och reste hela natten och hela söndagen och den natten tills halv 2 på måndag då Arthur kom till Chicago och mötte oss. Vi såg mycket underligt under den resan också. Vi for igenom Arizona, Mexico, Kansas och flera andra stater. Det var indianer och de bodde i små lerhus och det fanns inte annan än denna gråbruna lerjord på hundratals mil och bara åkerland långa sträckor och så kom bergen och kullarna så höga och tåget slingrade sig sakta fram uppför alltjämt till över 7000 fot över havet sen bar det nerför igen. Det var ett fint första klass tåg och vi hade det gott och bekvämt. Gå och sätta sig vid fint dukade bord, vita servis och de svarta uppassarna hade vita fina kläder och var så vänliga och glada. Vi sov ganska bra men när vi närma oss Illinois stat började det vara grönt och odlade fält, apelsinlunder och så mycket fina fält med så fin gröda.

 Ja det var skönt att komma hit till Milton igen, här var så skönt och tyst. Elisabeth och hennes syster och svåger hade varit här tidigare på dagen . Det var tråkigt att vi inte kunde träffa dem, men det var tråkigt att vi inte kunde träffa dem men det var inget att göra. Idag har Esther varit här en liten stund på kaffe . och så åkte vi ut till Janesville en tur och ut till farmen. Billie hade 7 barn nu för Doris 2 pojkar var där också. De är så rara och kramar och pussar oss och goa är de.  När vi kom hem hit hade jag två brev från Sverige, ett från Eric och ett från Britta och då tala de om att Regina fått en liten tös och hon var redan 3 veckor. Hon var nämligen född 9 juni.

San Fransisco

Tisdag den 24 juni

Idag gick jag upp tidigt för att kunna skriva något av vad jag har sett här. Igår gick Arthur tidigt till sin utställning och var där hela dagen. Anna och jag fick roa oss själva. Vi gick först ut och drack kaffe på en liten vacker plats här på hörnet. Se gick vi för att få bussen som tar turister för en hel dag ut att bese staden och dess omgivningar. Det var mycket roligt och mycket att se, men jag vill inte göra om den turen igen för det var lite för spännande. Vi åkte över 3 broar. Den sista som vi åkte på tillbaka till stan kallas Golden gate, Guldporten, men först åkte vi över en annan, den längsta i världen. Det var en ö som vi åkte förbi, som alla livstids fångar i Kalifornien tillbringar sitt återstående liv. Så kom vi till kullarna i Oakland. Högre och högre kom vi på denna slingrande väg. Men så underbart vackert vid alla villorna de skönaste blommor, Palmer och andra träd tills vi stod på toppen av den högsta kullen. En sådan utsikt, hela San Fransisco långt på andra sidan vattnet. Högt uppe stanna vi i skogen där flera tusenåriga träd växte. De var så stora så det kunde byggas 5 hus av ett enda men den skall stå orörd. Alla de största träden var brända bra mycket men de hade växt och levat ändå. Det hade varit en brand någon gång som ingen minns nu eller vet när. Ja man kände sej liten inför dessa jättar. Man kunde inte se topparna på dem. Det hade funnits guld på vissa platser vi åkte över men det var längesen så det var inte lönt att försöka nu. Vi åt lunch på ett motell som låg på en platå där uppe. Kaffe drack vi i skogen utanför ett litet stockhus. Sen gick hemvägen ett stycke samma branta våg, men då gick det nerför så man kunde tro man skulle fara på huvudet men allt gick lyckligt och snart var vi tillbaka igen. Sen var vi på det kinesiska hotellet och åt middag. Vi fick 9 rätter, först stekta revbensspjäll, väldigt goda med senap, tomatsås. Så fick vi någon slags flottyrstekta rullar fyllda med potatis och kött. Något annat så var det inkokta räkor. Sen 3 sorts rätter, den ena någon risblandning och andra vet jag ej vad det var, någon sallad och sist glass och små snäckor som var inbakat med en pappersremsa med en vers på någon spådom eller så.

Idag är det Erics födelsedag. Vi har varit och sökt upp Anitas släktingar. Det var en hel del där hos fru Sällman. Hennes syster fru Pettersson och en sonhustru till henne och 4 barn och så en sonhustru till fru Sällman och 3 barn. När vi druckit kaffe åkte vi alla till zoologiska trädgården. Där var en massa djur, elefanter, kameler, lejon och tigrar, lamadjur, sälar, noshörningar, fåglar och apor. Barnen var glada, det var allt möjligt för barnen. När vi ätit lunch åkte jag och Anna spårvagn hem till stan och gick i affärer. Det var så mycket som man velat köpa, men en vet inte vad. Det är ju så dyrt för en annan som räknar i svenska pengar och det har likadant i Sverige. Vi köpte ett par småsaker bara . Idag den 25 juni har vi varit vid hamnen där var fisk förstås av alla de slag och affärer, tusende sorts saker ute på gatan och vad folk. Vi åkte i en gammal spårvagn som dånade och skramlade . Den går med en kabel som går under jorden. Den var delvis öppen och den var så full med folk, som stod på alla sidor och höll i stänger. Det är ju bara backe upp och backe ned. Stan är byggd på 7 kullar så det är knappt en gata som är jämn mark. Det är så branta höga gator så man kan knappast gå. Idag har vi varit på utställningen också, men vad folk från hela Amerika och andra länder också. 45 tusen personer var här i stan för den skull. Vad fina instrument och grejer som Arthur hade. Det var 4 man från det bolaget. Det var tusentals doktorer, kineser och svarta och vita. Har aldrig sett så mycket folk på en gång. Så har Ragnhild ringt och jag fick prata med henne. Tråkigt att jag inte kunde ha tid att gå dit . Det hade varit roligt att träffa någon Smålandsstenarbo. Ja nu är det kväll och Arthur kom hem. Han har haft en del doktorer i kväll som han har pratat med och imorgon lämna vi denna stad och för min del ser jag den aldrig mer. Så fortsätter vi vår resa till Los Angeles. Det blir nog mycket vackert att se under färden.

På onsdagen kom Anna, Billy, Nancy och Patty Ann och hämtade mej till Milton. Idag torsdag har vi gjort oss i ordning för den långa resan till San Francisco. Doris kom och sa adjö. Hon och Bud ska också resa imorgon. De flyger till Europa för att besöka många länder. Betty och lilla Betty Jean kom också en titt.

Här är en så förtjusande vacker trädgård i Milton, så många rosor, vita, röda, skära och gula. Allt växer så väldigt, buskar blommar i alla färger och vindruvor har redan stora klasar och hallonen ser ut att bli väldigt stora. Potatisen blommar och allt är så stort. Så var kan det vara vackrare än här? Ja så börjar vi resan till Kalifornien . Fredag morgon skjutsade Arthur junior oss till Janesville station så åkte vi tåg till Chicago, där fick vi stanna några timmar som vi använde till att se på stan, Anna och jag. Arthur hade en del affärer. Vi tog eftermiddagen till att kuska runt stan och såg en hel del platser, det var intressant. Sen träffas vi vid stationen igen. Tåget gick kl 4. Vilket tåg, så fint och stort. Vi hade sovvagnskupé, där alla bekvämligheter stod till buds. Det var glaskupéer ovanpå taket var vi kunde sitta och se allt. Där tillbringade vi den mesta tiden. I Illinois var det stora farmar och flera stora städer och dagen fortsatte men så blev det mörkt och vi kunde inte se något mera, så vi fick gå ner och sova. Den andra dagen som var midsommardagen i Sverige såg vi först stora slätter, stora farmar och kreatursfällor där tusentals kreatur stod packade och andra gick och betade på de milslånga fälten. Så kom vi till stora staden. Den var där tåget stod i två timmar. Sen börja vi åka genom bergen. Vilka berg med snö på topparna, en del skogsklädda bara skiftande i alla färger! Vi åkte genom 82 tunnlar med alla. Det var hisnande att se hur tåget slingrade sig fram på den lilla smala hyllan över träddjupen. Vi kunde inte se annat än floden rätt under oss, banan gick oupphörligt i skruvar. Vi gick ju högre och högre, många tusen fot över havet. Så kom vi till någon liten stad ibland. Naturen skiftade, så blev det slättland igen, men bara torra öknen. Först bara bart gräs, sen bara sand, för att övergå i bergskullar, så underliga, så underliga formationer, alldeles grå, som av lera. Så kom vi in i Kalifornien, där trodde jag skulle vara en blomstrande trädgård bara, men det var slättland som var alldeles förtorkat. Det regnar inte vid den här tiden och då blir allt förtorkat som inte vattnas, men sått var det och där de hade vattnat sina fält var det en verklig örtagård. Det var stora fält med tomater, risfält, så gröna och stora persikolundar och andra fruktträd så långt ögat kunde nå och blommor, så underbara stora rosfält. Och så kom vi till Oakland, en stor stad som ligger bland höga kullar. Hur kan de bo där? Vilka vägar som slingrar sig, många gånger runt kullen innan de kan komma upp. Vi fick åka färjan till San Francisco, den vita fina staden. Vi tog en taxi till Stuart hotell, där vi skulle bo. Det var stora vackra rum med allt vad man kunde önska.

”Forskningsetik och perspektiv val ”har uppehållit mig från min blogg så nu äntligen har jag återigen lite tid att skriva. Jag har lockats att ta på mig mina forskningsglasögon och har funderat mycket på hur väl vi lyckas att ta det perspektiv som krävs för ett lyckat samarbete i skolans värld. Författaren poängterar att vi måste ta den svages perspektiv och framhåller praxiskunskapen som en viktig källa och utgångspunkt för forskning, men hon värnar och ställer även vetenskapen högt, vilket jag har stor respekt för, och varnar för snabba forskningsresultat för forcerad utveckling och förändringsarbete. Jag kan inte se elever i skolan som svaga men nog behöver vi ta oss tid att lyssna och ta deras perspektiv, vilket leder till att vi tar dem på allvar. Hur väl lyckas vi med det? En människosyn i ord måste också synas i praktiska handlingar. Jag fascineras av forskningens syfte att se ny, bättre och sannare kunskap om verkligheten! Se att det vi tar för givet är påverkbart och föränderligt. Mina forskningsglasögon, kanske borde skaffa nya snyggare glasögon för ändamålet för att bli tagen på allvar, speciellt när man får höra att de utgående bågarna hamnar i Ullared, hjälper mig att se vad som faktiskt sker i mötet och hur motivation, respekt, positiva förväntningar, självbild, höga krav påverkar förväntad utveckling. Lärares metoder är inte oviktiga men fokus ligger på färdigheter, förmågor och processer hos barnen. Försöker hitta mönster, jämför, vänder och vrider på myntet.  Eleven som hela tiden vet sitt bästa. Perspektivtagande är spännande och hjälper dig att förbli nyfiken. Återigen det genuina intresset för människan. Hela projektet kunde vara ett examensarbete!  Jag har en vision om ett supermodernt rum med datorer, smartboard, Ipod ……Ett tyst rum där man kan stänga dörren.  Allt i ett elevperspektiv. Möjligtvis ett forskningsobjekt med tanke på forskningsetik.  En liten parantes hur kan jag koppla skolan till min Amerikablogg möjligtvis genom att nämna en ledande läsforskare från USA som heter Hugh W. Catts. Han är inte översatt på svenska vilket är märkligt efter som han har betydande resultat om läsning i sin forskning.  Han skriver intressant om självinlärningshypotesen där fonologisk avkodning fungerar som en självinlärande mekanism.  Lite som en inbyggd lärare.  Detta är en sanning för mig som jag ser och är fantastiskt!  ”Varje lyckat möte med ett okänt ord ger en ny möjlighet för personen att erövra ordspecifik ortografisk information, som är grunden för skicklighet att läsa och skriva. Barnet lyckas självständigt genom det fonologiska verktyget (en av läsforskningens absoluta sanningar är att dyslexi, specifika svårigheter med läsning och skrivning beror på fonologiskt trassel) utveckla kunskap om hur specifika ord stavas och en allmän ortografisk kunskap”(Catts).  Utmaningen ligger i att om läsningen är på barnens nivå eller lite över så känns de flesta ord igen automatiskt medan det fåtalet ord som är okända ger barnet tillfälle till självinlärning och tar inte för mycket energi för att avkodas och då underlättas förståelsen.Drivkraften är nyfikenheten att förstå texten och att våga försöka komma över det fonologiska hindret och bli lite av en risktagare. Först sker allt trevande, mycket energi, hinder överbryggas ord för ord, mer och mer självständigt och stolthet och säkerhet växer och en helt ny värld öppnar sig . Det är magiskt när barn lär sig läsa över en natt!  Det är som om alla pusselbitarna med den första biten som inte alls har en givet säkert ställe plötsligt med allt snabbare tempo i slutet hittar sin plats.

Min mormor njöt verkligen av den mat som serverades på Amerikabåten och de middagar hon i Amerika åt och blev bjuden på och som tillagades med kärlek och gästfrihet av systrar och släkt och vänner. Kanske är det så att maten blir lite godare om den tillagas av kärlek och omtanke för dem man serverar? Vad jag egentligen skulle skriva, angående mat med kärlek, var om den fantastiska gös jag åt i onsdags förra veckan. Alla olika fisksensationer som barn flög på mig plötsligt och jag förstod då att det är så här mat ska smaka!! Men jag vet att det är detta som jag vill minnas. Minnena kom över mig igen som tidvattnet, som i Normandie, plötsligt, utmanande, häpnande och befriande och storslaget, från fönstret som lockade oss ut i natten från det lilla charmerande pensionatet med de blommiga tapeterna. Vid havet i skymningen i den ljumma vinden kände man närvaron av de amerikanska soldaterna . Tyst vadande, plaskande, sammanbitna och beslutsamma.  Färsk gös var smärtsamt länge sedan min mamma tillagade och bjud oss på. Jag var bortskämd med fisk och vilt när jag var liten och tänkte inte alltid på hur god maten verkligen var. Den naturligt goda maten var en del av min barndom, mitt liv! Hur kan smaken och bilden av en festlig smörgås med ett salladsblad och krabb-blandning finnas kvar, serverad på en rund silverbricka bredvid en annan avlång bricka av trä med sillsmörgås med brunt bröd?  Att äta fisk med ben var ingen konstighet. Vi åt både hel gädda och abborrar som inte alltid var fileade. Ben var vi försiktiga med och plockades varligt bort. Hel kokt torsk eller kolja var självklart med vit sås och kokt potatis. Min mormors mor som ofta bjuds in satt på kanten nedanför köksfönstret med den beigefärgade virkade gardinen. Noga skalade hon den färska potatisen fast mamma tyckte det var onödigt. Om mamma kommenterade sa hon ”jag är väl ingen gris heller”. Själv kokade hon inte så ofta potatis utan tyckte chips (clips) var smidigt och bra.  Visserligen var inte ål min favorit, men det var pappas, rökt ål! Jag minns att han satt och knöt ålryssjor och krokade äcklig mask på altanen sedan följde mamma med och la ut, i en liten läckande träbåt, i Nissan och på morgonen vittjades ryssjorna och pappa kom hem med ålarna i en spann. Det var spännande och läskigt att titta ner i spannen, där de slibbiga ålarna simmade.

Abborrar metade vi i Eriksbosjön och jag älskade stekt abborre och gäddan mamma gjorde med grädde och pepparrot . Mamma tillagade allt med kärlek, som en slags magisk kraft blev allt så fantastiskt gott!  Jag minns även den regnbågsforell min morbror, som även han hade fisket som en stor passion, fiskade i sjön Skärshult, där vi simmande till den lilla ön vid besök vid sommarstugan när jag var barn. Smaken av regnbågsforellen , tillagad i ugnen i folie med lite lök, finns kvar och färgen var lite ljusare rosa än den vanliga laxen.Min bror fjällade och fileade alltid olika fiskar vid källartrappen hemma vid mammas hus. Jag kan fortfarande se honom där och mamma står i köket färdig att tillaga den nyfångade fisken. Öppnade ibland båda fönsterna för att vifta bort flugor som hon hatade att ha i köket. Jag skickades ut i grönsakslandet med det bruna durkslaget för att plocka sallad,morrötter, dill eller persilja eller för att plocka upp lite potatis om den var färdig. Ibland var det jordgubbar som skulle plockas till efterrätten. Jag kan se min väg dit ner för slänten, förbi krusbärsbuskarna och den röda vinbärsbusken och känner gräset under mina bara fötter och värms av min mammas leende blick från fönstret. Sedan åt vi och njöt av fisken, och alla tillbehör från trädgården, på altanen, som också var en speciell plats där vi dröjde oss kvar precis som äppelträdet nedanför slänten.
En annan matsensation blev de färska rödspättor som fiskades upp på Tjörn av svärfar, van fiskare efter fiskeresor i Rockhall, Hebriderna, Nordatlanten, och min man under en innerlig,lycklig, kort tid när barnen var små och som vi åt helstekta med citron och persilja till. Viktiga samtal om livet, Whiskey på den  plats där näten hängdes upp och rensades. Jag ser min dotter i pippitröjan sent på kvällen. Jag snubblar på gråten och ögonblicken som hela tiden försvinner. Då var heller inte ben något bekymmer. Vitt och åter vitt.  Golf rensar hjärnan men även måla har jag upptäckt efter två befriande målningsdagar då jag endast behövde tänka på att doppa penseln i färgen och så snabbt som möjligt stryka på bräda för bräda.  Ro från krävande tankar. Låg inte sömnlös efter en vit hussida denna gång utan var nöjd med den gräddvita färgen.

Den 6 juni

Nu är jag hos Edith. Anna och Arthur var med hit i onsdags så var vi på middag några mil härifrån på en så vacker plats, en restaurang utmed floden . Vägen var så fin, den gick utmed floden och på andra sidan var höga kullar där det växte stora lövträd och mitt i den stad en stor staty av en indian, Black Hawk, Svarta höken som var hövding över en indianstam som levde där. Igår var jag och Edith på lunch hos Missis Rhodin, en svensk rar och snäll gammal dam 85 år. Så var Missis Althea där också. Hon var också svenska. Betty och hennes små flickor och fru Rhodins dotter och dotterdotter var där . Det är ju roligt att träffa svenskar som man kan tala med. Idag har vi varit ute och planterat och räfsat i trädgården och nu i eftermiddag har vi varit hos Missis Jonsson, hennes syster Ellen, Missis Signe var där. De var alla svenskar. Ellen var så rolig . Vi fick fruktsallad, kaffe, sockerkaka. De hade svenska och amerikanska flaggor på bordet och blåa ljus. Det var så trevligt. Sen var vi hos Armour och Ruth på middag. De bodde i ett så vackert hus. Armour arbetar på att ta en högre grad som lärare på högskolan, men arbetar i kyrkan så mycket. De är så snälla. Carl Arthur, 13 år, är längre än sin far, Joel 11 år, Sven 8 år och lilla Lynette, 3 år. Bill och Betty var också där och flickorna i lördags den 7 juni.  

 
I dag har vi bakat och vattnat blommorna och rensat och solen skiner och det är skönt väder. Just en fin sommardag i Sverige, lagom varmt. I går var vi i Carls butik. De är 4 som arbetar där, på lördagar 6. I natt sov jag gott. Är så van vid de tusende bilar som rullar förbi så jag hör dem inte. Det går hundratals på några minuter. Kan inte fatta att folk kan åka så jämt.

Jag är glad det inte är så varmt, det blir så lätt cykloner, var en i Wisconsin som dödade 30 och 100-tals skadade. Den sopade bort hus och bilar och allt som var i dess väg. Det är hemskt.

Onsdagen den 11 juni
I dag kom Anna och Esther Larsson från Milton med bussen. Vi var bjudna till Missis Rhodin för lunch och det var så roligt och sen satt vi ute och solade oss och drack kaffe. Sen har vi varit och följt dem till bussen igen. I går var Edith och jag på cirkeln, ett 50 – tal damer var samlade hos Missis Hanna Lind som är från Ljushult socken i Västergötland, 2 till av hennes systrar var där, Ellen och Jenny. Alla var svenskar och några bad och en av dem läste 1 kapitel ur bibeln och så sjöng vi flera sånger på svenska. Det var så intressant att vara med . Det är 78 sådana cirklar eller grupper som samlas 1 par gånger i månaden och så samlar de pengar till antingen missionen eller någon kristlig skola eller missionär. Så drack vi kaffe och läste programmet för kommande månad. Missis Franzen hämtade oss och skjutsade oss hem.

I måndags var vi hos Missis Frisk, hon var från Skåne och hennes man 86 år var från Kalmar län i Småland. Det var flera andra svenskar där. Hanna Linds bror Albin och fru hämtade oss och skjutsade oss hem.

I söndags natt kom ett häftigt åskväder. Det blixtrade i ett och regnade, men sen blev det så varmt på söndagen. Vi gick ut och åt och Carl och Edith gick till kapellet där Amour graduerade . Han har läst till en högre grad. Nu har han bara en kurs till innan han får doktorsgraden. På eftermiddagen var vi hos Amours för kaffe. Ruths mamma Hanna Lind var där och en syster och svåger och lilla tös. Vi var där hela kvällen. Åskan gick hela eftermiddagen och kvällen och det regnar rätt bra. Cykloner hör till ordningen för dagen men har inte varit just här

Inte hör jag något hemifrån om de leva eller inte. Det är ledsamt att inte höra något på 5 veckor. Hoppas att allt är bra.









Måndag 16 juni

I fredags fick jag brev. Det var roligt att läsa, de mådde bra men de har ju att göra så de har ju inte tid att skriva. Lilla Chris klarar det nästan ensam. Allt är så vackert hemma nu, den tiden gick mig förbi för när jag reste var det nästan vinter och här full sommar. Så våren var gången här och kom inte till Sverige förrän senare.

Ja igår var vi ute på en plats 10 svenska mil härifrån vid en sjö. Det är fri kyrkan här som köpt platsen och byggt en massa hus där. Så där är ungdomsläger och barngrupper hela sommaren och nu var det utflykt för en söndagsskoleklass som består av svenskar, de flesta bara mellan 60 och 80 år. Nu var det de och fruarna med och även många andra, änkor som deras män hade varit med och även barn. Det var nog 150 st. En del åkte dit kvällen förut och hade med all mat men vi åkte kl 6 söndag morgon . Det var så fint, lugnt och tyst på gatorna och vi mötte inte en enda bil på flera mil. Det var verkligen skönt. Vi körde genom 6 små städer och sen farmland. Grödan var så grann och fin. Vi såg många kor, grisar och ponnyer med små föl som inte var mycket större än små lamm. Det var en så vacker plats vi kom till, en stor lokal där möten reserverades och en som möten hölls och sen många andra mindre hus för bäddrum. Nästan alla där var svenskar. Möten hölls på svenska. De sjöng så många gamla sånger. När alla gått var det bara kökspersonalen kvar. Carl och Edith höll på hela dagen. Sen blev de färdiga att åka och det var skönt att komma hem. Jag hade suttit vid sjön och det var så skönt. På måndag var vi trötta, men vi tvätta och så kom Carls bror Helmer på kvällen för middag och satt en stund. På tisdag strök vi och sen var vi ute och satte plantor Edith och jag. Så kom Missis Rhodin och då gick hon in och drack kaffe så satt hon en stund så gick vi ut igen. Så kom Nanni och då gick vi in igen och koka kaffe. Sen var vi alla bjudna till Missis Lind för middag.  Armour med familj, Betty med familj så dottern Ginn med familj. Så vi var ett stort sällskap. Vi fick så mycket god mat och kaffe och kaka!

Candide (Voltaire, 1759) skriver att odla sin egen trädgård är lycka. Jag tänker på min mormors mors glädje och rofullhet när hon beskriver när de sitter i Annas trädgård och dricker kaffe, handarbetar och pratar och njuter av växlighet och även fåglar.  Det känns enkelt men i det ligger lyckan. Förr var det naturligt att odla och ta till vara allt som bjöds i naturen för att kunna överleva. Idag är det inte självklart utan vi odlar för att det känns bra och vi kan njuta i en trädgård och på det sättet finna lycka.  Mamma hade en fantastisk trädgård där den å som en gång flöt genom trädgården dröjde sig kvar och gjorde jorden bördig och näringsrik.  Allt växte och blev stort och vackert! Det var och är en gammaldags trädgård med spår från min mormors mors barndomsträdgård med svarta och röda vinbär och krusbär små lila plommon och många olika äppleträd. Naturligtvis också blommor, perenna och ettåriga som skulle sås tidigt på våren. Astrar med starka rosa, lila och orangea färger var tåliga och fina långt in på hösten, röda klängrosor, Lupiner på slänten, höga Riddarsporrar, Blåa Aklejor, som jag har försökt att ta plantor från utan att lyckas, är mina favoriter. Morötter, rädisor, sallad, spenat, dill, persilja, gräslök, ärtor, potatis, hallon, jordgubbar och smultron blandades som en vacker tavla i min mammas trädgård. Den vita och lila syrenen som doftar tidig sommar är för mig min mammas trädgård. Även luktärtorna, med sin doft och ljusa pastellfärger, var speciella och jag brukade ta med en bukett till mitt klassrum vid terminsstart. Fortfarande känner jag smaken av mammas hemmagjorda rödvinbärssaft. Mamma serverade den ofta till fina middagar.  Det smakminnet är bedövande starkt precis som doften av det nygräddade brödet tidigt på morgonen när man vaknade. Just nu har Snödropparna blygt börjat visa sig och snart kommer Krokus, Påskliljor, Tulpaner, Gullvivor och Scilla. Så fort den första vårsolen kom tog mamma fram solstolar framför huset som var samlingspunkten tills det var dags, när den riktiga sommarvärmen kom, flytta ner under äppelträdet.

Till sin mormors hus och trädgård kom min mamma när hon var 5 år för att lyckligt växa upp hos sin mormor och morfar och morbröder.  När jag var 6 år flyttade vi in i det hus min mamma växte upp och vi började leka och älska den trädgård som min mormors mor skapat och som min mamma lärde sig älska. Vid besök hos mamma på sommaren ingick alltid en rundvandring i trädgården, som hon visade upp med stolthet. Den plats som var favorit stället var den under äppelträdet som nästan föll det år stormen Gudrun rasade. Där satt vi och fikade filosoferade om små och stora saker i livet och spanade på de människor som gick förbi. Vi skrattade mycket och just nu funderar jag på om vi förstod då hur lyckliga vi var? Min mamma var filosof och genom resor och möten med människor hade hon hittat den väg hon ville gå i livet, den att hitta de små guldkornen i livet och vara glad och omtänksam.  Hon var även genuint nyfiken på människor och ställde ofta frågor och lyssnade. Trots att livet inte alltid var enkelt försökte alltid mamma vara optimist och se den ljusa sidan av livet. Vi kan inte alltid älska den verklighet vi lever i men det måste finnas en fascination över livets alla möjligheter. Mamma sa till mig att när man är mitt i livet arbetar som mest och när barnen behöver dig, din uppmärksamhet och din kärlek och din tid då är livet som bäst men det förstår du inte förrän efteråt.   Jag kommer att försöka hitta de bilder som mamma alltid tog på familj, släkt och vänner under äppelträdet. Det var stunder då tiden stod stilla och de minnena gav oss styrka. Jag minns en stund med mamma dagen efter studenten. Vi satt under äppelträdet hon och jag och drack te. Jag kände en frihet och en lycka, vars känsla jag kan känna en i dag. Jag minns att det var en varm och solig dag och allt kändes tryggt i min mammas trädgård. Livet var en dröm som började just då.  Efter resa till Sydamerika hamnade även en sydamerikans hängmatta under trädet för välförtjänt vila . Barn och barnbarn kunde ligga och kika upp på himlen och äppelträdets grenar gav skön skugga varma heta dagar.  Vi barn hade vår egen värld i de tre gårdarna som för mig var en stor trädgård. På sommarlovet lekte vi med kusiner från tidig morgon till sena kvällen. Det var då sommarloven var en evighet och min morbror kallade oss salta gänget.  

Mina barn var också där under äppelträdet, cyklade, spelade fotboll och hoppade höjdhopp. I våras hjälpte jag mamma att så morötter och ärtor för barnbarnen naturligtvis, de var viktiga för henne. Det fanns ett barn i mamma som passade alla åldrar och hon gav dem tid, respekt och lärde dem att älska livet. Så länge mamma hade kraft gick hon och inspekterade och njöt av sin älskade trädgård. Även min mormors mor satt på sin pall och plockade de krusbär som jag tror en gång i tiden kom från hennes eget bardoms hem, så länge hon orkade. Jag tror inte på gröna fingrar, men det fanns en passion för den trädgård de skapade.

Moster Anna gör en kärleksfull beskrivning på en trädgård runt gården ”Starred” i Sexdrega, där de fem systrarna Bergbom växte upp.  Stoltheten var en hundra år gammal ek som stod framför huset . Där fanns också en stor lönn där flickorna lekte skola under de stora grenarna., som även gav skugga och en plats för vila för de vuxna på söndagarna, precis som mammas äppelträd.  Det fanns även gamla och höga rönnar där skatorna byggde bo och då spåddes det att bli en regnig sommar om de byggde bo i ett äppelträd blev sommaren torr.  Utanför köksfönstret stod en oxel vars orange -färgade bär barnen tyckte om att äta. De var söta och mjöliga efter frosten på hösten. Grannbarnen väntade alltid på den dagen de kunde komma och äta Oxelbären. Där fanns även fruktträd- äpple, körsbär, och plommon och många olika krusbär, hallon och vinbärsbuskar. Efter att mamma Emma hade tagit rätt på frukt och bär som hon behövde till saft, sylt och annat bjuds andra barn in för att smaka på frukt och bär, eftersom det inte var så vanligt att man hade andra fruktträd än äpple. Det var de vilda bären i skogen var allas skatt.  Hela familjen Bergbom älskade blommor och ingen trädgård på flera mil avstånd kunde jämföras med familjen Bergboms trädgård från tidig vår till sen höst.

Även jag försökte skapa en trädgård vid mitt eget hus och grävde upp land ett för jordgubbar, potatis, grönsaker och blommor. Jag har äppleträd, plommon (inte små lila) lite hallon, en vinbärsbuske och en krusbärsbuske. När barnen var små för odlade jag med fönstren fulla med små krukor. Vi pratades vid på våren, den gamla damen bredvid, som såg ut som en ängel en tidig morgon när hon med utsläppt vitt långt hår hämtade tidningen, om våra trädgårdar . Hon vårdade sin så länge hon orkade, krattade grusuppfarten. Jag minns ljudet av hennes kratta än idag.  Det var hon och jag som flitigt plockade upp våra maskrosor varje vår . Jag beundrade hennes rosor och rosa flox vid husväggen. I min trädgård växte det aldrig som i min mammas trädgård. Jag jämförde och till slut la jag igen alla land utom det blomland som finns kvar till min dotter . På något sätt vill man föra vidare ”att odla sin egen trädgård”.  Jag fann de där ögonblicken i de blommor jag skapade. Mina Aklejor, rosor, Fairy – ljusrosa och mörkrosa och mina Löjtnantshjärtan är min stolthet. Mina Blåsippor i syrenbersån är min skatt på våren. Allra mest älskade jag mina för odlade lejongap, som fanns i min trädgård i många år. Faktiskt köpte jag två fröpåsar Lejongap som ligger på hyllan.  Nu sitter jag och funderar på när den lilla Jasmin busken ska spricka ut och när de vita blommorna ska dofta igen. En trädgård behöver inte vara så stor det viktiga är stämningen och lyckan. Talgoxarna kikade in på oss genom glasrutan till verandan.

Voltaires Candide (den uppriktige) som spred upplysningens tankar om att man måste själv upptäcka saker och inte enbart lyssna på andra och ta för givet att världen är som den är. Candide var optimist och ville tro att vår värld var den bästa av alla världar. Kanske måste vi skapa oss vår egen världsbild och hitta vår egen kunskap och våga stå för just våra egna åsikter för att kunna leva lyckligt.  Candide begav sig ut i världen och trots elände och motgångar försökte han eftersträva tron på livet och han upptäckte egna sanningar och kom till slutsatsen att man måste göra något nyttigt som att odla sin egen trädgård inte enbart filosofera om livet. Kan det vara så enkelt? Om någon säger dig den sanningen kan du inte veta, du måste upptäcka den själv genom egna resor och möten med människor. Vetenskapen under upplysningen fick en central plats och lärandet var ett måste. Kunskap gör dig rik och stark. Vi måste också inse att det inte finns svar på allt men det viktiga är att våga ställa frågorna. Vi måste vara ödmjuka inför livets mysterier. Hur ska vi hitta utrymme från de vardagliga bekymren så vi vågar och orkar ställa de viktiga reflekterande frågorna?  Men en sak kan vi vara säkra på att fler generationer kommer att lockas, njuta och känna lycka i smakerna, dofterna, färgerna, ljuden och känslan som kan infinna sig i en vacker trädgård. Troligen fanns det även en vacker trädgård någonstans i Vallonien där en generation Bergbom levde, drömde och filosoferade om livet precis som vi gör idag.

3 april 2011 kl. 1100

De små sköra nya snäckorna krasade mjukt under våra skor. Vi gick alldeles vid strandkanten. Diset och ljuset ovanför havet var magiskt. Luften var vårljummen och vågorna hördes bestämt och mjukt smekande mot sanden. ”Om man hittar en stängd rosa liten snäcka kan man hitta en skatt”. Det var ögonblicket, då när tiden står stilla, som var strandfyndet och den gömda skatten.

Så kom Arhur och Gennevive hit och hämta Anna och så kom Betty Ann och Bill och de små flickorna Pamela och Marcia. Sen var det gott att lägga sej i en god bädd. Nog tyckte jag först att lite att jag fortfarande åkte men så somnade jag gott och sov. Edith kom med kaffe på sängen och vi prata . Sen pyssla hon ute i köket och Carl är borta hela dagen. Kom just hem med Amour så jag fick hälsa på honom. I morgon Pingstdagen skall vi till Betty Ann på middag. Hade brev från lilla Vera. Det var roligt. Det hade regnat så mycket i Sverige och här har de inget fått och allt bränner upp om det inte snart blir regn .

Annandag Pingst den 26/5

Här firar de inte pingst idag. Edith tvättar. I lördagskväll kom alla i Amours familj. De var alla så rara. Amour talar svenska och Ruth också. Så vi språka svenska. Det var roligt och igår var vi först i kyrkan i en söndagsskoleklass av gamla damer. Jag fick en liten rosett på kappslaget som en välkomsthälsning och sen fick jag stå upp då de ropa upp mitt namn och sen fick jag upp och säga en hälsning från Sverige. Sen var det predikan på engelska men i söndagsskolan var det svenska. Efter när vi kom ut var det så många som hälsa mig välkommen, många svenskar. Sen var vi på en fin middag hos Betty och Bill. Alla Amours var där också och det var så trevligt. De hade ett så vackert nytt hem. Sen var vi bjudna till Billy på farmen . Då var Anna, Arthur, ja alla där utom Betty och hennes familj. Arthur och hans fru Virginia, Doris och hennes man och David, Gennevive, Barbara, Philip och Anita. De hade så väldigt stort hus, allt var nyrenoverat och så bra och bekvämt. En stor farm. Sen åkte vi åt Milton hem så jag fick se var Anna bor, men vi stannade bara en liten stund för Arthurs bror Hilmer med familj var där och vi ville hem efter allt. Det var gott att få sova ut. Här är så fritt. Jag går barfota och i vardagskläder har hälsat på grannarna i nästa hus. De talar inte svenska, men de som bor över oss är svenskar. Han är från Värnamo och har en farm utanför Rockford och heter Carlsson.

Tisdag

I går kväll var vi med Carl på farmen, Edith och jag. Det var roligt. En stor farm på ett fält gick ett 40-tal kor och det finns väl ett 100 -tal. 85 smågrisar som var hos sina mammor och lika många större grisar och en massa kalvar. Vi var inne hos farmaren. De hade tre pojkar och en flicka.

På onsdagen kom Irene Bergbom med Otto och hälsade på. Det var farbror Adolfs yngsta dotter i Chicago. Sen åkte vi till Milton på fin middag. Edith och Carl var med . Så var jag hos Anna. Betty och flickorna kom på kvällen. De har så väldigt fint och vackert både ute och inne. En så väldigt stor trädgård. Så mycket blommor av alla slag och buskar som blommade och många stora träd, alla slags. Vi sutto i trädgården hela eftermiddagen igår torsdag Gennevive, Anna och jag. Det var så många fåglar som hade sina bon där i träden en alldeles ljusblå liten, så söt och flera små gula, alldeles som kanariefåglar. Sen var det många andra. Vi drack kaffe och satt och handarbetade. Så kom Arthur och Arthur junior och Betty som var i Janesville och handlade och var sen inne i Bettys affär. Anita gick och serverade och vi drack soda med iskross.

Fredag 30 maj skulle Anna ha picknick i trädgården för hela släkten men från Rockford kom ingen men det var ju en hel del ändå men just som vi skulle duka så började det regna som ju var välkommet för det var så torrt. VI fick äta inne. De har stor veranda så det gick bra och alla var glada. De små barnen lekte och så fick de sina presenter och de lärde sig att säga tack så mycket moster Hildur. De stora barnen var så glada åt sina mattor och små dukar.

På lördag körde Gennevive Anna och mej till Janesville och Anna köpte mej 3 klänningar och just som vi kom ut var det alldeles mörkt och det blåste och himlen var så konstig. Folk sprang och de skrek att det var stormvarning. Det var en cyklon och vi skyndade oss till bilen och körde, men då kom regn, storm, blixt och åska. Grenar blåste av träden. Vi var rädda att något av de stora träden skulle blåsa ner över oss. Vi kom lyckligt till Doris och stannade där tills det värsta varöver. Vilket åskväder det var! När det hade lugnat sig något åkte vi hem. Sen regnade det hela natten, men det åska inte och det blev kallt igen. Det var väldigt varmt förut. Arthur visade sina filmer från sin sista resa till Sverigeresa och en del andra.

Söndagen den 1 juni

Idag har vi haft en lugn dag i Milton. Gennevive reste efter middagen den långa vägen . På förmiddagen var vi alla i kyrkan. Det var så många som kom och hälsa, men de kunde inte svenska. Ester och Martin var svenska, de var här i fredags. I eftermiddag har Arthur, Anna och jag varit ensamma. Vi har sett på kort från deras resor och så har vi pratat.

Den 20 maj

Ja, nu har vi varit i Halifax. Det var intressant att se land igen och båtar far på vattnet igen och helikoptrar i luften och det var roligt att se Canadas kust. Det var grönskande kullar och vita hus och längst vid stränderna klippor och berg. Nu har vi varit där i två timmar och åter satt ut mot land men det har varit svår dimma hela dagen så båten kan inte gå fort och det tjuter i sirenerna. Det är kusligt med dimman. Hoppas den inte blir så svår i natt. Igår kväll var det stiligt på avskedsmiddagen. Vi fick fina rätter alla. Kalkon och allt möjligt gott. Så kom hela personalen in med isfigurer, alla slags fiskar, så Gripsholm, en bokstav i varje och glass på som vi fick äta . Ja, det var så stiligt. Det var intressant att se Halifax och land igen. Canadas kust, fyren och berg och kullar och vita hus, men när vi lade till vid kajen var det svart och mulet. 2 timmar var vi där och när vi kom ut på sjön igen var dimman så tjock så man såg inte mycket, några meter bara men på onsdag började det ljusna. Vi såg två vita båtar och på kvällen efter 11 börjar ljusen synas på land.

Vi stannade ute på sjön till kl. 6, då var alla ute och vi fick se frihetsgudinnan och skyskraporna i New York. Det var imponerande att se den första skymten av Amerika! Jag tänkte på Anna och Edith när de för 50 år sedan såg den synen först och pappa 1870. De hade nog inte så god resa eller fina båtar. Kl 7 lade vi till piren 97. Vilken massa med båtar och allt man såg! Så kom myndigheterna ombord för att syna visa och pass och skriva en massa. Det tog 2 timmar att stå i kön innan man kom ut . Just som jag kom ner kom Anna, Edith och Carl från det ställe där de hade stått bra länge och spanat efter mej. Jag kan inte förklara hur det var, men det var roligt! Så leta vi reda på mina väskor. En gubbe var med, fick skriva mitt namn på ett papper jag hade. Så till att stå i kön igen. Anna var med och Edith satt på mina väskor för att vila. Så äntligen fick jag en dum tullman med mig och han rota igenom allt. Å vad dum han var, men han fick inget för besväret och så var vi fria att gå!

Att Carl kunde klara att köra i denna oerhörda trafik kan jag inte fatta, men lyckligt och väl gick det. Vi körde i en lång tunnel som gick just under vattnet där båten gått in. Så kom vi ut på den nya fina vägen. Det var 3 vägbanor åt vart håll. O vad fint! New York stat, New Jersey stat, Connecticut Ohio, Pennsylvania, Illinois stat. Å vad vackert och underligt. Den ena staten var inte lik den andra. Pennsylvania var nästan bara höga berg och kullar med vacker lövskog. Vi åkte igenom 7 långa tunnlar som gick under skogen. Vi stannade för lunch och kaffe ett par gånger under vägen. Det ligger sådana jämte vägen här och där på båda sidorna om vägen så man behöver aldrig åka över vägen.

Så körde vi från 11 till 6 och låg över natt i ett så vacker och fint motell. Så gick vi upp kl 6 och körde igen ända till 8 på kvällen då vi var i Rockford hos Edith och Carl. Vi stannade för frukost, 11 kaffe, lunch och i Chicago för kaffe. Det var 1000 mil att köra från New York och hit. Vi åkte igenom stora stålverk. Det rök så solen syntes inte. Hela luften var svart av rök från hundrade och mer stora skorstenar . En del ställen förvarade olja och man såg bara jättestora runda cisterner. Sen var det hela stater slät mark bara.

Det var full sommar, alla träd utslagna. I de första staterna hade de regnat men här har det inte kommit regn och det är vad de väntas för att syrenerna ska blomma och äppel- och körsbärsträd också. Rosorna har också börjat men här är kallt och blåser. Ja, så åkte vi igenom Chicago. Vilken stad! Ja ifrån första början av mitt liv jag har hört så mycket. Vi åkte mil efter mil där det bara fanns svarta fria herrar och damer och arbetare och massor med små svarta barn, en del så fina, det var intressant. Så åkte vi vid sjön Michigan, å så vackert, tusentals små båtar och grönskande parker. Vi åkte där Anna och Edith hade gått i många år och såg var Elisabeth hade sitt hus. Men vilken trafik, har aldrig tänkt någonting liknande. Bilarna var så tätt på längd och bredd så man såg som en enda massa. Vi var inne på en svensk matservering och drack kaffe. Sen var vägen inte sådan, men de håller på att bygga, men denna var inte enkelriktad utan som den vi har till Värnamo. Förut hade vi bara sett många många städer jämte vägen, men nu åkte vi rätt igenom flera städer innan vi kom hit. Det var fantastiskt att köra 1000 mil på den tiden. Så var vi här och allt gått så bra, vilket var att tacka den gode Guden för och att få vara frisk hela tiden.

Stormen

Lördag

Igår eftermiddag började det blåsa och regna och så kom stormen, vilka vågor. Havet var så svart och som en kokande gryta och ibland kom det en våg som sköljde högt upp över fönstren i salongen där vi satt och drack kaffe . Det var inte lätt att balansera med kaffekopparna. Vi for hit och dit, men värre blev det. Min rumskamrat Olivia blev sjuk och hon ligger även idag. Elisabeth var så yr så hon gick inte upp till middag, men är lite bättre idag. Varken hon eller jag har sovit, det dånade och smällde överallt och tjöt, som det gungade. Maskinen kör bara 10 knop istället för 19, men jag är gud vare tack inte alls sjuk. Har knappast förstått att det gått så bra. Har varit uppe på däck en stund nu och de säger att det ska bli bättre i e. m. Det vore väl, det är något underbart storslaget att se på vattnet. När solen skiner är det som silver och glimmar annars är det alldeles svart och de vita topparna som blir som rök och far högt . Jag stod på akterdäck, det såg ut som båten skulle sjunka ända ner i havet men nästa sekund lyftas högt mot himmelen. Det var en förfärlig storm vi råka ut för på natten mellan fredag och lördag. Båten stod nästan stilla, körde 5 knop och vågorna sköljde även hela båten högt över kommandobryggan och där styrman stod, det var inte utan fasa. Inte kunde man tro att vi skulle råka ut för något sådant, men nu är det över.

Idag söndag är det fint och lugnt och båten kan gå för fullt igen. Det var skönt på däck, fast det är ju inte varmt. Vi har varit högt uppe på kommandobryggan och i styrmanshytten och sett radarinstrumenten och en hel del andra konstiga apparater. Det var grejer där uppe skall man säga och i kväll fick vi se en stor lastångare passera ett stycke från oss. Det var riktigt stiligt att se. Vi var på gudstjänst. Det blir kanske den sista svenska predikan vi får höra tills vi kommer hem igen. Ja, nu är den sjätte dagen ombord. Imorgon är det kaptensmiddag, en festlig sådan fast festligt är det ju jämt. Ett sådant överflöd på mat är rent otroligt.

Storm 1905 och 1908

Även min mormors mors systrar drabbades av storm under sin första resa till Amerika, men det känns som alla tre systrarna Bergbom hade en inneboende kraft som skyddade dem både från sjösjukan och rädsla för den storm de bevittnade långt ute på Atlanten. Med tre års mellanrum i början av 1900-talet lämnade Edith och Anna Sverige och båtresan över var på ett hav som drabbades av storm.

Den 2 oktober 1905 lämnade Hildurs syster Edith, 19 år gammal, Sverige för att åka till USA.  Familjen tog med sorg i hjärtat adjö av sin dotter som var den första av systrarna Bergbom som sökte lyckan i Amerika. Kommunikationsmöjligheterna var i en annan värld än den vi lever i nu med sekundsnabb kontakt med familj och vänner från andra sidan jorden. I 5 veckor väntade alla på att brev skulle komma från Edith. Alla blev oroliga när tidningarna rapporterade om en hemsk storm på Atlanten och att 5 passagerare hade dött och två besättningsmän hade försvunnit ifrån båten som Edith var med på. Äntligen en dag kom brevet där det stod att hon säkert hade kommit till USA och hon skrev om en stor tidvattensvåg som hade skadat hela sidan på båten. Eftersom jag är gift med en sjöman har jag fått detta fenomen beskrivet för mig. En tidvattensvåg är skapad av tidvattnets rörelser när vattenmassan möter på ett motstånd som havets storm.

Den 20 maj 1908 sa även Anna, 18 år gammal, adjö till sin mamma och pappa, som hon aldrig mer återsåg i livet. Efter att syster Edith hade rest till Amerika” a land of plenty” hade längtan dit alltid funnits hos den fyra år yngre systern Anna. Efter en tid i Göteborg som barnflicka åkte Anna hem enbart för att skriva till Edith och be om en biljett som skulle ta henne till det land som hon hade drömt om. I början av 1900-talet och 50 år framåt vågade många unga människor lämna Sverige för ett nytt liv i Amerika.

Hela Annas familj, 3 systrar och två mostrar som hette Hilda och Alma, vinkade av henne vid tåget till Göteborg, där först avresa till England väntade. Det var ett äventyr, men också ett sorgligt farväl till en älskad familj och ett barndomshem med minnen som Anna tar med sig till sitt nya land som en dyrbar skatt. Hon uttrycker med hjärtat ” no other child ever had a home and childhood like mine; it was so wonderful! 

Första båtresan gick till England. Det var en liten båt men just den resan var det lugnt väder. Anna träffade andra ungdomar som var på väg till Amerika. De kom väl fram till Hull som var deras första hamn i England.  De fick tillåtelse att lämna skeppet för en kort promenad genom en park till staden, men var noga med att inte gå vilse eftersom ingen av dem kunde någon engelska. På måndag morgon åkte de tåg till Liverpool, där de möttes av en regnig stad. Till hotellet färdades de i häst och vagn. På hotellet blev de serverade varm bönsoppa och hårda crackers. Från fönstret kunde de se Cunnard Line the ”Caronia” i hamnen. Det var deras skepp, som skulle bli deras hem i 8 till 9 dagar och ta dem över till Amerika.

När de lämnade Liverpool färdades de nära den irländska kusten, för att ta upp nya passagerare som kom i små båtar och tog sig upp med repstegar på sidan av den stora Amerikabåten. Även Anna drabbades av en storm med höga vågor som sköljde över däck. Hon berättar i sin bok att många blev sjösjuka även några av besättningsmännen. Hon beskriver att hon satt i en trappa med Milly ,16 år , som hon delade hytt med, tills vattnet började komma dit och de var tvungna att gå därifrån. De kunde inte gå ner i sin hytt eftersom de andra två kvinnorna som de delade hytt med var sjuka och Milly blev grön av stanken i deras hytt. Till slut blev Milly bättre av de piller mot sjösjuka som hon hade med sig.

Dagen efter var allt lugnt och de båda ungdomarna gick till salongen i första klass för att vara med på en gudstjänst. De förstod inte ett ord men känslan att vara i guds hus fick dagen att kännas som en riktig söndag. Det var ingen slump att de sökte sig till gudstjänst eftersom gudstron hade stort utrymme i den Bergbomska familjen hela deras liv, viket jag senare kommer att återkomma till. Johan Bergbom och Emma Gravin hade båda föräldrar som hade öppnat sitt hus för unga predikanter som pratade om guds ord på ett nytt sätt. Johan och Emma träffades just på ett sådant väckelsemöte.  Även den muntliga berättelsen säger att Gravin – släkten kommer från Vallonien.

Stormen var nu även över för Anna Bergbom och hennes första möte med det nya landet var storslaget och lite kaosartat. Mer än 5 tusen immigranter skulle skickas till Castle Garden på Ellis Island för inspektion. Anna lyckades få i väg ett telegram till sin farbror Adolph i Chicago, men fick senare reda på att det aldrig hade skickats iväg. Väl framme i Chicago fanns ingen att ta emot och Anna visste inte var hon skulle ta vägen. Hon tänkte ”So this was America!”. Men alla sagor har ett lyckligt slut. Som i en film ser hon till slut en man som liknar hennes pappa. Hon följde honom med blicken bland främlingar som rusade förbi och såg att han stannade vid en bänk och där satt Annas älskade syster Edith. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder av lättnad. Edith ler och säger: ”Take my hanky” . Här börjar Annas liv i landet Amerika.

I vår släkt har många känt sig lockade till äventyr och resande. Många har rest och upplevt andra länder och kontinenter. Egentligen inget konstigt med det för just i dag är möjligheten att resa på vår jord oändlig. Vi reser för upplevelsen och äventyret och inte som de första immigranterna till Amerika för att söka lyckan och ett bättre liv. Min mormors mors resa till Amerika har ni börjat ta del av och även min egen äventyrliga mammas resor till Nicaragua och Guatemala ska jag med tiden skriva ner i min reseblogg i form av dagboksanteckningar och brev .

Men återigen ser jag på, med viss stolthet, det excentriska och speciella namnet Bergbom. Enligt den muntliga traditionen skulle Bergbomssläktet komma från Belgien som valloner på 1600-talet under namnet Birgenbaum, som med tiden, för att låta mer svenskt, ändrades till Bergbom. Finns det något i vårt blod, en oro och en längtan bort, precis som för vår långt tillbaka släkting August G. Birgenbaum från Vallonien, som lämnade sitt eget land på 1600-talet, för att bosätta sig i det kalla och inte alltför vänskapliga landet, Sverige. De kom som smeder med sin finkänslighet och skicklighet med järnet redan i början av 1600-talet och var den franskspråkliga befolkningen i Belgien, vars dialekt, vallonskan, står nära vissa mål i nordöstra Frankrike. Vallonerna är ättlingar av keltiska stammar med germanska och mediterranska inslag. De kallades för ”järnets män”.

Utvandringen skedde under ledning av särskilda agenter, eftersom efterfrågan var stor hos de svenska järnbruken vid den här tiden. Till Sverige invandrade från 1618, genom förmedling av Louis De Geer, som själv var vallon, flera hundra vallonska familjer. De Geer var med sin djärvhet, 28 år gammal, en av de största internationella affärsmännen i Europa. Han hade praktiska erfarenheter överlägsna inom järn och metallbranschen genom släkten och personliga kontakter med järnbruksmännen i Liége och Namur. På ett av Louis de Geers bruk, Varnums socken i Kristinehamn, som grundades 1643, finner vi de första Bergbomssmederna.

Vallonerna införde nya smältnings- och smidesmetoder, som länge hölls hemliga. Till en början togs de emot med misstänksamhet och rädsla för det språk de talade, för deras seder och sitt sydländska utseende.   Med tiden blev de mer och mer accepterade och möttes med stor respekt, just för sin skicklighet med järnet. Sveriges export av vallonjärn till England började tidigt. Engelsmännen kallade Lancashirejärnet för ”engelsk vallon” metoden för ”lilla vallonmetoden”. Det svenska vallonjärnet blev i England stål!

 Att komma till Sverige var inte heller en enkel resa. I Namur och andra spanska besittningar förbjöd provinsrådet på order av Bryssel varje avfärd till Sverige. Man hotade med arrestering och den ”svåraste bestraffning” om man skrev kontrakt med agenter. Det sades att utvandrarna ”förlorade tron” genom att låta sig värvas till ett protestantiskt land. Men naturligtvis hade regeringen andra skäl, de ville inte bli av med viktig arbetskraft som behövdes till landets egna bruk. Det fanns på grund av förbudet angivare som belönades kontant för upplysningar om smeder som planerade att lämna landet för att söka lyckan i Sverige. Emigranterna från Sedan och Liége reste däremot helt öppet.

Jag funderar och fantiserar om hur August G. Birgenbaums väg till Sverige såg ut? Vilket område i Belgien kom han ifrån? Fick han fly från angivare? Varför valde han att resa och undrar om han hade någon familj med sig? Hur såg hans kontrakt ut och hade han möjligen personlig kontakt med De Geer eller De Besch. Svaren kan vi enbart gissa oss till och fantisera om genom att läsa om historien om vallonerna.  Jag tror att det krävdes en hel del mod att bryta upp från sitt land och kanske en vilja att följa sina drömmar och våga ta risker.

Resan företogs oftast till fots vid holländska gränsen, i vissa fall med flodbåt. Resorna var förenade med vissa svårigheter, ibland rent livsfarliga. Speciellt från Namur där smederna fick fly från angivare. Vissa år var landet invaderat av soldater som plundrade de resande på deras tillhörigheter och fodrade lösen. Sjövägen från Calais var inte alltid säkrare eftersom kaparna från Dunkerque bedrev sjöröveri. Det hände att folk gick under på resorna. De Geers anbud var dock mycket lockande och vallonerna vågade resa och använde sin skicklighet för högre inkomst och bättre arbetsvillkor i sitt nya land. De första kontrakten är tecknade den 8 juni 1615 av en man som hette De Flot som lovar att ”i Sverige utöva sin konst” och ”fullständig trohet om god tjänst”. De anförda kontrakten visar, att utvandrarna engagerats för arbete åt Welam de Besch, även han självlärd och intelligent vallonhantverkare, och de Geer, charmör och skicklig strateg, i Sverige, orten angavs inte.

Utplacering till bruken skedde efter behov. Mästare av skilda slag flyttades till den ena platsen till den andra, eftersom deras insats behövdes för att förbättra driften. Jag läser om Andes Bergbom, min mormors mors farfar som föddes den 21 juni 1816 i Undenäs. Han flyttade 1841 till Lenhovda och till Marieholm i Åsenhöga 1848. År 1854 till Åsafors och 1860 till Strömforsbruk i Tranemo. Hans skicklighet behöves på många olika bruk vilket gjorde att han fick resa från bruk till bruk för att lära ut sin kunskap. Han fick genom goda vänner till hans mamma en god utbildning och blev Hammarsmedmästare och han var gift med Anna Kaisa Ericsdotter Det berättas att han var en barsk men mycket religiös man. Han var en duktig musiker och lät bygga en orgel till sin son Johan Bergbom. När Anders var 8 år gammal flyttade hans pappa, som också hette Anders, till Kobultsgruvan i Askersund, för att aldrig återvända till sin familj. Hans farfar hette Jonas Bergbom och föddes 1743 i Varnums socken under Kristinehamn där man även finner uppgifter om Jonas pappa Bengt Bergbom, som var soldat och gift med Ingeborg.

Svenska patroner på andra bruk försökte erövra de två stormännens (De Geer och De Besch) smeder genom överbud.  Det var bättre än att själva ha besvär och kostnader för att värva dem i deras hemland. Vid de svenska vallonbruken förekom i kyrkböckerna särskilda titlar för kvinnor med vallonnamn. Ännu i Sverige var en vallonflicka ”mademoiselle” eller ”demoiselle” . Gifta kvinnor fick titeln Madame och att de manliga arbetarna titulerades efter sitt yrke var självklart. Yrket gick länge i arv från far till son. Den sista rekvisitionen av vallonjärn gjordes vid Österby så sent som 1940, det är som vallonsmedjan slog igen. De vallonska yrkestermerna började försvinna med folkrörelsernas genombrott och naturligtvis med att vallonsmidet lades ned. Vallonskalden Gabriel de Plumecouques betonade att det fanns hos vallonerna fyra viktiga egenskaper: Trohet, flit, pliktkänsla och ordningssinne. Det var ett särskilt härdat släkte, som kom till Sverige med vallonerna. Immigranter är nästan alltid resultatet av ett urval av de djärvaste och dådkraftigaste. Har man en gång varit modig och vågat steget blir man starkt och vågar mer. Väl i immigrant landet är de friare från hänsyn till omgivningen . Inga släktingar eller bekanta att ta hänsyn till.  Det sägs att vallonättlingar är livliga med hetsigt lynne, handlingskraftiga och anlag för drömmeri, musik och sång. Till utseendet har de livliga drag, bruna eller gröna ögon, svart eller åtminstone mörkt lockigt hår. På bilden av en ung Hildur Bergbom kan man se de vallonska dragen och den drömmande blicken. Inte den gamla mormorn med långt vitt vågigt hår uppsatt med tusen hårnålar med det milda leendet, som är det minne jag har av min mormor, egentligen min mormors mor.



Första gången när jag som ung fick höra berättelsen om våra släktingar från Vallonien kändes det spännande att fantisera om deras liv och hur de lyckades i vårt land.  När min dotter var liten läste jag och fascinerades av den bok som Maj Bylock så skickligt har skrivit om hur en familj från Vallonien kommer till ett järnbruk i Sverige och deras strävan att bli accepterade i det nya landet. Ur två barns ögon får vi berättelsen om deras flykt från sitt eget land för att söka lyckan i Sverige.

Mitt eget lockiga bruna hår och de gröna ögonen är ett arv från släkten i Vallonien. Drömmande och blickande längtan till ett annat land finns i vårt blod och ger sig till känna för en del av oss. Min mormors mor är född Bergbom och nu fortsätter hennes skildring av en resa över till Amerika.

Onsdag

Idag är det mulet. Elisabeth och jag satt ute på däck en stund efter frukost. Sen satt vi i salongen och prata och hörde på musiken, en fin orkester av alla slags instrument. Efter lunch fick vi gå upp på däck och pröva livbåten. Hoppas att vi ej behöver den mera. Sen drack vi kaffe i salongen. Så vila vi lite innan middag som var en riktig festmiddag som ju varje måltid är. Till lunch stekt rödspätta, potatis och glass förutom smörgås med en massa till. Middag stekt kyckling, stekta potatis och sallad och servering av ananas . Ja det är fantastiskt allting. Inte trodde jag att jag skulle tycka så mycket om havet, som har tyckt vatten varit kusligt men vi kan stå och titta och titta på det glittrande havet hur länge som helst.

Torsdag

Idag är de hemma alla och Chris har väl hushållsbekymmer förstår jag och här sitter jag så mätt och belåten efter en stadig frukost. Så har vi varit uppe på däck en stund och nu är det gudstjänst kl 11 så jag ska gå och hämta Elisabeth. Vi ser en båt på långt avstånd och en liten ö. Skönt att man inte känner någon sjösjuka än, men havet är ju så lugnt, lite mjuka vaggningar bara. Solen sken på morgonen, men nu mulnar det igen. Vi satt uppe i salongen bra länge i eftermiddag. Sen lånade jag en bok och läste när jag lagt mej och blev så sömnig och sov till halv 6. Vi har ändrat tiderna två gånger så när jag gick upp halv 8 var kl. halv 10 hemma.

Fredag

Idag är det mulet och blåser kallt. Havet är lite oroligt, vita toppar på vågorna. Undrar om vi skall få storm och hur vi ska tåla den?  Jag har nog tyngnat ett par kilo redan för vi får ju mycket god mat och luften suger. Vi har inte blivit så mycket bekanta med mer än fröken Perssons bror Johan Persson. Vi håller ju ihop, fru Elisabeth och jag. Vår tredje rumskamrat fru Olsson är i 40-årsåldern, en rar och trevlig dam, men hon är mycket ute på däck och sportar och så.

Så ringde Aldur, de var komna till stan. Då passa jag på att be honom komma och hämta mej och Arne i sin bil. Så kom han och vi åkte till kontoret och hämta biljetten och sen till båten med mina väskor, allt gick fint. Det var ju underbart för mej att bara följa med och åka. Så var vi och hälsa på Märtha i hennes affär och sedan till DUX – affären där Arne arbetar, väldigt stiligt. Så var allt klart och vi åker till Hästhovsgatan igen och drack kaffe. Senare på kvällen kom Aldur och Ruth hit och vi såg på TV, mässan i Göteborg och riksdagsgubbar. Så var andra dagen gången. Tredje dagen var vi uppe tidigare. Vi åkte till båten halv 9. De var med och besåg den stiliga båten inuti, Arne, Dagny, Aldur, Märtha och Vanja. Ja det var en upplevelse. Kl lite över 10 måste alla besökare lämna. De gick upp på betongskjulet och jag stod ensam på däck mittför där de stod. Jag var ju inte ensam, men just där var det inte många och jag kände ingen. Solen sken så varm, men det var kallare där de stod omkring en timma innan båten gick. Jag stod länge och såg dem och sedan gick vi ner i hytterna. Kl halv 1 var det lunch. Jag fann då Elisabeth så vi sitter vid samma bord och 2 andra gamla damer som varit länge i Amerika, men såg lika enkla ut som vi. Vi fick smörgås med en hel del rätter, kalops och potatis. Persikor och kaffe. Kl halv 4 fick vi kaffe i salongen. Middag kl 7, då fick vi sparrissoppa, smör, bröd och sill. Potatis och kalvstek och grönsaker.  Vid sju så kom vi in i Köpenhamn, var intressant att se Helsingborg och Skånekusten och Helsingör och efter allt vi sett denna dag var det skönt att gå ner i den sköna goda hytten. Min hyttkamrat är en fin rar 80-åring.och i Köpenhamn kom den tredje kamraten ombord, men Elisabeth är ensam i sin hytt så vi skall bedja att jag får flytta in till henne. Hon tycker nog att det är trist att vara ensam.

..Ja, nu närmar sig den dagen då jag skall lämna hemmet i Smålandsstenar och alla mina kära för en semesterresa till USA.

De sista dagarna ville jag göra underverk, men fick ta mig tid till att göra lite visiter. Vivan hade ett litet kafferep . Så var jag hos Lydia S en förmiddag och hos Emmy på eftermiddagen. Där träffade jag några av mina vänner. De var alla så snälla . Så fick jag många presenter av vänner och barnen. På lördag eftermiddag var barnen hemma och lilla Carina var med.

Den 7 januari åkte min son Oscar till USA, närmare bestämt till Greenwood, South Carolina. Målet är studier och naturligtvis mycket tennisspel . Upplevelser av ett nytt land får man på vägen.

Vi har redan genom earth google zoomat in gata och hus.  Genom videosamtal har vi fått visning av hans lägenhet. För 103 år sedan lämnade 2 unga damer i vår släkt Sverige för att söka lyckan i USA närmare bestämt Anna och Edith Bergbom. 1958 gick min mormors mor Hildur ombord på båten som skulle ta henne till USA för första gången för att besöka sina kära systrar, Anna och Edith.

Här kommer några glimtar av hennes upplevelser och känslor av landet Amerika. Hennes mål var att besöka sina systrar med familjer. Dela deras vardag och deras ambition att visa sitt nya land med kärlek. Vi får även ta del av den storm som varade ett par dagar under båtresan över.

Här kommer utkast ur min mormors mors dagböcker som hon skrev under sin vistelse i USA året 1958. Finns drömmen om Amerika fortfarande kvar?